Svensk sjukvård ska inte göra skillnad på folk och folk. Om en människa söker hjälp på ett sjukhus är det behovet – inte personens sexuella läggning, ekonomi eller familjesituation – som ska avgöra om hen får behandling eller inte.
Därför är förslaget att ensamstående kvinnor ska ha samma rätt till assisterad befruktning som par, som regeringens utredare presenterade förra veckan, bara att klubba igenom. Allt annat är diskriminering, särskilt eftersom argumenten emot framför allt är moralkonservativa: Motståndarna klassar fortfarande kärnfamiljen som norm, trots att många familjer ser annorlunda ut.
Förutom regnbågsfamiljer och ensamstående som har skaffat barn på egen hand – på kliniker utomlands eller genom adoption – består familjer i dag av allt från styvföräldrar, bonusbarn och halvsyskon till adoptivbarn och barn som tillkommit med hjälp av surrogatmödrar. Vidare finns det många barn som av olika skäl lever med bara en förälder.
Att dessa barn per automatik skulle ha en sämre uppväxt än barn i kärnfamiljer är nonsens och det är hög tid att samhället börjar inta en alltmer positiv inställning till familjer som faller utanför kärnfamiljsramen. Framstegen kan likställas med att det numera är helt i sin ordning att som ogift kvinna bli gravid och föda barn – något som länge var både skamfyllt och stigmatiserande.
En annan invändning som framförts under de senaste dagarna, är att utredarens förslag utgår från den vuxnes önskan att få barn. Även om det är riktigt i sak, håller det inte som motargument.
Vid all medveten familjebildning, assisterad eller inte, står den vuxnes önskemål i centrum. Få föräldrar kan sanningsenligt hävda att de skaffade barn helt utan egenintresse, enbart för barnets eller mänsklighetens skull, och även om dessa föräldrar skulle finnas, är det tveksamt om det är något att sträva efter. I själva verket är det ett större problem om barn är oönskade, och det finns absolut ingen intressekonflikt mellan barns bästa och vuxna människors barnlängtan.
Det tredje motargumentet som brukar förekomma – att barnets familjesituation är mer sårbar om hen bara har en förälder – äger sin riktighet. Men med tanke på att antalet föräldrar som avlider i Sverige är få, är risken för att barn till ensamstående ska bli föräldralösa låg. Vidare är det en situation som samhället har beredskap för, eftersom det alltid kommer att finnas barn som inte kan bo hos sina föräldrar, och sannolikheten att en ensamstående mamma ska avlida är så pass liten att det inte håller som argument för att hon ska vara hänvisad till en utländsk klinik om hon vill insemineras. Därför bör utredarens förslag genast matas in i den politiska processen, så att de nya reglerna kan börja gälla nästa år. Ur samhällets synvinkel ska alla barn vara lika välkomna.
Susanne Nyström
Liberala Nyhetsbyrån