Stefan Löfven gjorde ingen stor ommöblering av regeringen. Om syftet var att signalera nystart och fräscha krafter var det i snålaste laget. Utöver de miljöpartiministrar som redan lämnat skutan var det bara ministern som ingen hade sett på två år som fick gå, hon med ansvar för framtidsfrågorna. Det betyder att ribban för att få sitta kvar var anmärkningsvärt lågt satt.
Ska man jämföra med Göran Perssons regeringstid, så fanns här i princip inget av skaka om och börja om-utnämningar. Tvärtom verkar det i stort vara lunka på-tillsättningar när Löfven får styra. I stället för chefsbyten valde han att möblera om kontoret.
Mehmet Kaplans ivrigaste försvarare, vid sidan av Gustav Fridolin, EU-parlamentarikern Peter Eriksson blev Kaplans efterträdare – och fick dessutom någon form av digitaliseringsansvar för det som ligger utanför offentlig sektor.
Det blev allt fler ministertitlar med dubbla eller trippla uppdragsbeskrivningar. Några stackare riskerar att få försöka andas lite mellan orden när de presenterar sig själva. Och det blev lite hela havet stormar när statsministern skulle förklara vilka delportföljer som skulle flyttas från den ena respektive andra ministern.
Att utse en minister för handels- och EU-frågor är klokt, det är som att Löfven har insett att dessa ämnen betyder mer i vardagen än vad han trodde vid tillträdet. Och då har vi inte ens sett resultatet av Storbritanniens omröstning om EU-medlemskapet.
Intressant är också om Karolina Skog (MP) kan visa sig ha lite mer politisk fingertoppkänsla som miljöminister än vad företrädaren Åsa Romson hade, även om Skog inte får ta över ansvaret för klimatpolitiken. Där får hon i stället samordna med nya språkröret Isabella Lövin.
Så summa summarum: I slutändan flyttade Stefan Löfven hellre om ämnesansvar än bytte ut personer. Och Miljöpartiet blev inte särskilt avlövat på ansvarsfrågor, vilket många hade spekulerat i.
Det mest markanta inslaget i den relativt blygsamma ommöbleringen är att Löfven verkar ha känt ett behov av att samordna betydligt mer inom regeringen. Det är troligen en direkt reaktion på de återkommande slitningarna mellan partierna i den så ironiskt titulerade samarbetsregeringen. Ylva Johansson och Ibrahim Baylan görs till överrockar inom flera tunga frågor, vilket ger sakministrarna mer underordnade uppdrag. Det verkar vara tid att döpa om helheten till samordnings- och underordningsregeringen.