Minns ni hur EU såg ut innan 2015? Innan Ungern började bygga murar mot omvärlden? Innan EU:s politiker började flirta med Turkiet i syfte att försöka stoppa flyktinginflödet österifrån? På den tiden trodde många att ett Brexit som skulle ta britterna ut ur EU vore orealistiskt. I dag är verkligheten en annan.
Allt fler har insett allvaret i det brittiska hotet. Storbritannien kan gå till folkomröstning om sitt medlemskap redan under 2016. Man kan inte utesluta att sidan som vill att landet ska lämna samarbetet vinner. EU har hanterat många saker dåligt på senare tid och den nationalistiska brittiska hemmaopinionen kokar.
I dessa tider är det lätt att glömma att de brittiska öarna en gång utgjorde ett av EU:s fattigaste länder. På den tiden lyckades premiärminister Margaret Thatcher vinna sympatier och förhandla till sig sänkta medlemsavgifter. Men inte ens nationalisten Thatcher ville se någon Brexit. Hon insåg värdet av EU:s principer och grundstomme. Några år innan hon blev vald till premiärminister kampanjade hon för att Storbritannien måste vara kvar i samarbetet.
I dag är Storbritanniens finanser renare och det brittiska självförtroendet omåttligt starkt. Storbritannien klarar sig utan EU, anser många britter. Kritiken mot etablissemanget leds av populisten Nigel Farage från UKIP som profiterar på bland annat invandringsmotstånd. Men sannolikt skulle invandringen bara öka om Storbritannien lämnade EU. Även om Storbritannien numera inte är lika fattigt som på 1980-talet förblir drömmen om ett återförenat brittiskt imperium en ren fantasi. Kolonialtiden är över. Ett United Kingdom blir mer isolerat ute i världen om det inte ingår i ett United Europe.
Storbritannien är ett av de länder som kan klassas som EU:s nettobetalare. Tillsammans med Irland, Belgien, Holland, Danmark, Finland och Sverige formar de ett slags nordeuropeiskt bälte av länder som betalar mer till EU i avgift än de får tillbaka i bidrag och stöd. Italien lyser som undantagsland i syd.
Detta nordbälte har all anledning att se på det europeiska projektet med skepsis. Inte minst finns anledning för nordbältet att hysa kritik mot den franska byråkratin i Bryssel och Strasbourg samt mot den dyra och reaktionära jordbrukspolitiken. Sverige har en gemensam agenda med Storbritannien i synen på hur EU ska formas. Här måste Sverige bejaka den brittiska linjen.
Utan EU skulle britterna gå miste om den gemensamma inre marknaden och dess fria handel och rörlighet inom unionen. Principer vars resultat kan vara svåra att urskilja i vardagen, men som gör stor skillnad för den enskilde medborgaren. För Camerons del krävs nu att han lugnar den nationalistiska hemmaopinionen. Tillsammans har då alla aktörer allt att vinna. Sverige har ett ansvar i att lyssna och försöka driva gemensamma förslag med britterna. Vi behöver Storbritannien kvar i samarbetet för vår egen skull.
Simon Palme