Är Alliansens tid över? De senaste dagarna har flera liberala och borgerliga ledarsidor föreslagit att fyrpartisamarbetet måste ta en paus eller till och med upplösas. Bland dessa Blekinge Läns Tidning och Norrköpings Tidningar.
I kölvattnet av en bruten Decemberöverenskommelse är det inte konstigt att alla möjliga idéer om svensk politiks framtid diskuteras. Det finns nämligen ingen logisk konsekvens av att DÖ har fallit. Allt är upp till Sveriges politiker. Men att säga att de borgerliga partierna skulle må bra av att inte längre vara i allians med varandra är att förbise några viktiga faktorer.
För det första är Alliansen redan pausad. De borgerliga partierna sitter inte längre i regering tillsammans. Och med tanke på den sena regeringen Reinfeldts reformtrötthet är det en välbehövlig vila. När nu allianspartierna lägger fram egna budgetförslag ger det varje enskilt parti en möjlighet att hitta tillbaka till sin egen profil och tydliggöra politiken för väljarna. Mer paus än så behövs egentligen inte.
För det andra finns fortfarande behovet av en enad front kvar. När Ebba Busch Thor (KD) häromdagen gick ut till pressen och meddelade att hon tycker att Alliansen ska lägga fram en gemensam budget nästa höst var det ett illa genomtänkt utspel. En del i alliansbygget handlar just om att partierna diskuterar gemensamma ageranden tillsammans, innan de går ut till media. På så vis blir Alliansen en enad, tydlig och förtroendeingivande kraft.
Tiden av splittrad borgerlighet tog slut 2004 i Högfors. Plötsligt kunde alliansen hålla ihop, samla förtroende och vinna val. Även framöver måste detta vara möjligt. Isolering och bråk i småfrågor leder inte framåt. Borgerlig ensamhet skulle kunna liknas vid Thomas Hobbes naturtillstånd, där livet utan samarbete med varandra är ensamt, fattigt, smutsigt, djuriskt och kort.
Problemet med blockpolitiken i dag är att ingen sida får majoritet själv. Att bilda regering med stöd av ett populistiskt parti med rasistisk stomme och svajiga åsikter är inte rimligtvis ett alternativ för någon sida. Men svenska regeringar brukar styra landet i minoritet. Blocköverskridande politik betyder inte att Alliansen måste splittras.
Tyvärr har blocköverskridande samarbete i statsminister Stefan Löfvens värld hittills betytt att andra ska rätta sig efter regeringens vilja. I kristider behövs stabilitet, men den rödgröna regeringen är mycket svag. Om Löfven vill fortsätta regera måste han möta Alliansen på mitten. Alternativet är att Alliansen tar över makten och förhandlar med Socialdemokraterna på andra sidan bordet.
Alliansen har som mål att gå till val tillsammans nästa val. Förra valrörelsen förlorades bland annat genom alliansens regeringströtthet och brist på visioner framåt. Nu måste Alliansen svara på några viktiga frågor. Vart vill de ta Sverige framöver? Vilken politik krävs för att skapa arbetstillfällen, integrera nyanlända, forma en skola i världsklass och nå en grön omställning?
Det är dags för Alliansen att piggna till. Inte att ta paus.
Simon Palme