När Maud Olofsson avgick som Centerledare hette det att Alliansens moder lämnade gemenskapen. På valnatten meddelade samarbetets fader, statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att han tänker avgå i vår. Saknaden efter Reinfeldt lär bli större än många moderater tror, han är betydligt mer populär än sitt parti. Alliansen är föräldralös. Betyder det att samarbetet är över?
För Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkar detta vara just det stora hoppet. Det finns inte en röst från detta håll som undviker att dödförklara de senaste åtta årens regeringssamarbete. Men det är i nuläget mest rödgrönt önsketänkande. Så sargad är inte Alliansen, trots det svagaste valresultatet för de borgerliga på över hundra år.
När den nya riksdagen är på plats får vi fastare besked om Alliansens framtid. I valrörelsen lanserade de fyra partierna begreppet Sverigebygget. En gemensam vision för att möta behovet av de stora åtgärder som krävs för att hålla Sverige i utvecklingens och tillväxtens framkant, är en vettig taktik.
De närmaste fyra åren lär bli stökiga. Det är S-ledaren Stefan Löfven som jobbar under tidspress. Han måste prestera ett regeringsunderlag. Samboskapet med Miljöpartiet räcker inte. Vänsterpartiet ger ingen majoritet.
Önskan om en stadig regering lär växa sig starkare, förtroendet för Allianspartierna lär då öka. Den avgående regeringens styrkor kommer att bli mer uppskattade – ordning och reda i finanserna, Europas starkaste ekonomi tillsammans med Tyskland och en tydlig reformagenda för att eget jobb ska löna sig bättre. De långsiktiga effekterna av regeringens utbildningsreformer kan till och med återupprätta Folkpartiets och utbildningsminister Jan Björklunds förlorade styrkeposition. Så småningom.
En lärdom är att en Allians som inte svarar på hur det ska löna sig bättre att arbeta, får svårt att charma en majoritet av väljarkåren. De fyra partierna behöver inte nödvändigtvis gå till val på breda skattesänkningar. Konjunktur och statsfinanser spelar in. Men det är fullt möjligt att komma överens om att fortsätta sänka skatten på arbete och höja den på annat; det som brukar kallas skatteväxling.
Alliansen gjorde det mer lönsamt att arbeta utan att de offentliga finanserna försvagades. Jobbskatteavdragen höll konsumtionen uppe under en global finanskris. I en tid när allt fler röster ropar efter en blocköverskridande regering, tål detta att minnas. Socialdemokraterna hade aldrig klarat av att driva igenom jobbskatteavdragen. De kunde bara säga ja i efterhand. Anders Borg-finanserna hade inte varit möjliga med en annan konstellation än Alliansen.
Därmed inte sagt att en framtida blocköverskridande regering ska avfärdas. Tvärtom, vi kommer nog att behöva söka en sådan för att få styrkraft på Sverige fram till 2018. Blocktänkandet måste bli mindre blockerande, men först måste de rödgröna misslyckas.