Människor förtjänar en andra chans efter att ha gjort sig skyldiga till ett brott. Så formulerade sig Barack Obama i de brev han skickade ut till 46 personer anklagade för narkotikabrott och som han nu valt att benåda.
Oavsett om Obamas beslut främst var ett politiskt PR-trick, en godhjärtad impuls eller en del i en genomtänkt strategi för att åstadkomma politiskt förändring, är både presidentens formulering och den större politiska frågan om hur samhället ska hantera missbrukare väldigt intressanta. Inte minst i Sverige.
Svensk narkotikapolitik låter sig som bekant inte tummas på. Vår nolltolerans gentemot bruk av narkotika tycks lika självklar som senapssill och färskpotatis. Samtidigt kommer ständigt nya fakta som bör få ansvariga politiker att sätta gravlaxen i halsen.
UNOCD, FN:s kontor för narkotikakontroll och brottsförebyggare, kom för knappt tre veckor sedan ut med en rapport som visar att ungefär 187 000 dog av drogrelaterade problem år 2013. Ett avgörande problem är att ytterst få har tillgång till behandling.
Bara i Sverige avled året dessförinnan 529 personer på grund av narkotikarelaterade dödsorsaker. Det tål att tänkas på hur pass väl den svenska nolltoleransen egentligen har gagnat missbrukare och närstående till missbrukare i vårt land. Att ge människor möjlighet till ett drägligare liv och minska dödstalen måste vara ett högre prioriterat mål för politiken än visionen om att ingen överhuvudtaget ska bruka droger. Likaså måste fixeringen vid fängelsestraff släppas. Att i alla lägen bura in istället för att rehabilitera utgör tveklöst en osund hälsopolitik.
När Obama väljer att tumma på amerikansk narkotikapolitik har det självklart orsaker som är djupa och komplexa; orsaker som inte gäller i Sverige. Delstat efter delstat håller folkomröstningar och omprövar sin politik när det kommer till politiken kring marijuana, tyngdpunkten i narkotikadebatten vänds och inte minst fortsätter skenande fängelsekostnader att utgöra ett allvarligt ekonomiskt problem för USA.
Ungefär en fjärdedel av de fängslade världen över sitter i amerikanska fängelser, trots att endast fem procent av världens befolkning bor i USA. Landet har helt enkelt inte råd att bura in hur många personer som helst.
I grunden är å andra sidan inte det viktigaste perspektivet det ekonomiska. Politiken bör snarare konstrueras utifrån humana och psykologiska utgångspunkter. Risken för återfall. Situationer för missbrukarens närstående. Att se till att den som fastnat i missbruk vågar och kan ta sig ur sin situation genom att söka vård. Och framförallt: att människor inte ska behöva dö för att politiker inte ser problemen i vitögat.