Före detta talmannen Per Westerberg (M), som lämnade riksdagen i våras, talade nyligen på en Rotarylunch i Nyköping. Han var ombedd att spå framtiden för den så kallade December-överenskommelsen. Håller den? Hans svar blev att det hänger på statsminister Stefan Löfven (S).
Westerberg ser Decemberöverenskommelsen som en följd av att en riksdagsmajoritet 2013 så tydligt bröt mot budgetpraxis. S, MP och V gjorde gemensam sak med SD om statlig inkomstskatt – och drog i sär Alliansens budget. Detta öppnade dörren för SD att börja spela skitgubbe med hela budgetprocessen i vintras.
När Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten uppstod frågan om en ny regering verkligen kunde styra utan att dess budget garanterat skulle klara en votering. Westerberg fick som talman hård kritik för den frågan till Stefan Löfven, men den var påkallad. Haveriet i julas bekräftade faktum.
Det blev inte nyval, i stället kom handslaget mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Alliansen. Överenskommelsen garanterar att regeringens budget går igenom, inte mer. Varje ny proposition kräver riksdagsmajoritet, vilket regeringen Löfven saknar. Därför, menar Per Westerberg, måste regeringen börja kompromissa rejält med Allianspartierna.
Trenden med tillkännagivanden, majoritetsyttringar i riksdagen riktade till regeringen, lär inte minska. Regeringen Löfven kan i längden inte blunda för budskapen. Att trotsa dem är att spela poker med maktinnehavet.
Regeringen är svag. Den måste vara beredd att kohandla och oftast ge mer än den tar. Löfven måste först tillfredsställa regeringspartnern Miljöpartiet, därefter förhandla med Vänsterpartiet om budget. Krockar dessa uppgörelser direkt med övriga riksdagens tillkännagivanden till regeringen, då blir det snårigt. Propositioner tvingas dras tillbaka. Det är regeringens ansvar att undvika sådana konflikter. Annars, spår Westerberg, uppstår snart läget där hårt ställs mot hårt. Sannolikt redan i höst.
En regering som struntar i riksdagens uttalade uppfattning eller packar in mer än vad som är rimligt i en budget, spelar med hög risk. Alliansen skulle lätt få en anledning att väcka misstroende mot ansvarig minister. Sverigedemokraterna skulle få skarp chans att agera vågmästare. Det kan ske en gång eller flera, men i förlängningen slutar det med att regeringen faller.
Alliansen måste visa muskelkraft, eftersom den har förbundit sig att inte bråka vid budgetvoteringarna. SD missar inte en chans att få rubriker. Regeringen förlorar då, även om den kan klaga både högljutt och upprört, steg för steg.
Här har de krafter inom S och MP som vill se en uppluckring av blockpolitiken en möjlighet att öppna dörrar. Fast det vi har sett hittills är att Socialdemokraternas stödtrupper lutar sig mer åt vänster än Löfven och miljöpartisterna har svårt nog att hitta i Rosenbads korridorer. Möjligheterna till blocköverskridande reformer verkar små.