I går kunde Sveriges Radio avslöja att regeringens särskilda jobb- och utbildningssatsning för unga utan gymnasiekompetens inte har blivit särskilt populär. Det så kallade utbildningskontraktet var en del av regeringens aktiva jobbpolitik och finansierades med en budget på 380 miljoner. Nio ungdomar har hittills skrivit på för åtgärden. Tillsammans med de berömda traineejobben, där man i november i år lyckats tillsätta en person, ger fiaskot ingen vidare positiv bild av regeringens jobbinsatser.
Det är svårt att försöka skapa jobb artificiellt, genom att betala någon för att utföra uppgifter och gå program som marknaden egentligen inte efterfrågar och som ingen har bett om att få utförda. Har vi medvetet under hundra år arbetat hårt på att få bort alla enkla jobb, automatisera och professionalisera många av de mindre krävande uppgifterna, då ställer det nya krav på arbetskraften. Att få billig arbetskraft lönar sig helt enkelt inte i många av de branscher vi har i dag – om den inte har rätt kompetens. Om vi samtidigt säger att man inte måste plugga för hårt och att alla ska få göra vad de vill, då landar vi i den här situationen. Arbetsmarknaden ställer höga krav, men vi vidareförmedlar inte alltid detta faktum till de nya på arbetsmarknaden, som unga och nyanlända, tillräckligt tydligt.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har några intressanta förklaringar till varför efterfrågan från ungdomarna själva att delta i utbildningskontraktet är så låg. "Ofta startar utbildningen bara två gånger per år, medan den arbetslösa vill börja nån annan gång." Jag vill inte börja min kurs på måndag för då släpps den här nya versionen av det där tv- spelet jag gillar. Det är helt logiskt resonerat med tanke på att bidrag som socialbidrag, bostadsbidrag och dylikt ofta inte påverkas av om jag anstränger mig extra och kanske tar en praktikplats, utan tvärtom då riskerar att sänkas. Varför anstränga sig hårdare om man ändå inte får något för det? Arbetsmarknaden styrs mer av logiska resonemang som dessa än av statliga pengar i satsningar, vilket är exakt varför sådana tenderar att misslyckas.
Regeringen – och Sverige i stort – måste inse att vi får den arbetsmarknad vi förtjänar. Vill vi verkligen att det ska finnas utrymme även för enklare mindre produktiva tjänster, då måste vi börja anpassa skatter och regler så att sådana blir möjliga. Då behöver vi fler helt nya branscher, inte bara subventionerade jobb inom dagens. Det är en bättre lösning än att betala miljoner för uppgifter ingen vill ha utförda, vare sig de kallas för fas 3- eller traineejobb.
Hanna Marie Björklund