Ingen är skyldig att betala för en dagstidning bara för att man har en brevlåda. Att prenumerera är ett fritt val med egna pengar. Så är det inte med Sveriges Radio (SR) och Sveriges Television (SVT) – och det förpliktigar.
Idén med public service är att garantera ett kommersiellt oberoende kunskaps- och informationsutbud i tv och radio – i demokratins och folkbildningens namn. Därför har riksdag och regering beslutat att dessa verksamheter ska finansieras genom att medborgarna tvingas att betala en tv-licens. Tidigare var villkoret att man hade en apparat gjord för själva ändamålet, en tv. Numera har vi fått se en ändamålsglidning. Licenstvånget gäller alla apparater som skulle kunna användas för att ta emot public service-utbudet.
Så snart SVT eller SR väljer att publicera sig i en ny kanal, allt från läsplattor till mobiltelefoner, så blir det licenstvång även där. Det här kritiserade Gunnar Karlsson, professor i teletekniksystem vid KTH, mycket starkt häromdagen (SvD 9/12). Han menar att myndigheterna har vantolkat lagen som styr finansieringen. Varken en dator eller en mobiltelefon är byggd för att vara tv-apparat eller radiomottagare. Det krävs mjukvara för att kunna se programmen. Utan sådan mjukvara borde inte staten kunna kräva in licenspengar. Ändå gör den det.
När SVT och SR nu lanserar egna appar för mobiltelefoner, surfplattor och liknande, så lägger bolagen en bombmatta över den digitala kommunikationssfären. Det som lanseras är mer en digital tidningsapplikation än en radio- och tv-verksamhet för digitala mottagare. Det är ytterligare ett steg bort från det givna uppdraget.
När SVT och SR bryter sig in i nya mediesfärer förändras konkurrenssituationen. Kommersiella aktörer som bygger på betalande kunder – och inte har sina intäkter garanterade av staten – påverkas. På torsdag ska regeringen ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att utreda public service-företagens marknadspåverkan. Staten sätter gränserna – och har att förhålla sig till de regler som EU har satt upp för hur pass mycket public service med statsstöd får påverka en kommersiell marknad. Utan en noggrann kontroll riskerar den mediala mångfalden att utarmas i stället för att öka.
Det går att förstå varför det blir så här. Den gamla tv:n och radion är livrädda för att teknikutvecklingen ska göra verksamheterna onödiga. Det tablåstyrda är snart historia. Folk tittar och lyssnar när och om de har tid. Med färre tittare och lyssnare blir det svårare att upprätthålla stödet för att allmänheten ska betala för public service. Jakten på tittarsiffror drar SR och SVT till områden där det redan finns ett fungerande medieutbud. Problemet är då att man inte bara jagar tittare och lyssnare utan även läsare. Då är det inte längre tv och radio, utan statliga mediehus.