För drygt 25 år sedan bevakade jag en minnesvärd fotbollsmatch i division III. Efter en och en halv minuts speltid gjorde hemmatränaren sitt första byte. Inte på grund av skada eller sjukdom. Nej, laget hade släppt in ett mål i motståndarnas första anfall. En försvarsspelare fick ta skulden för det uppkomna läget och lunka av planen inför hemmapubliken.
Elakt? Visst. Effektivt? Jojo. Laget vände och vann.
Den som får chansen ska vara på tårna från avspark, annars vill man inte spela tillräckligt mycket, sade tränaren efteråt.
Det är ett liknande läge som statsminister Stefan Löfven (S) nu befinner sig i. Inför det nya riksdagsåret har han en given möjlighet att byta bort svaga ministrar. Visst är det tidigt under mandatperioden, men kanske ändå för sent. Bilden av regeringen Löfvens inneboende kompetens har satt sig. Detta i en tid då Alliansens opposition har varit av begränsad kraft.
Socialdemokraternas och Miljöpartiets uttagna lag har inte hållit måttet. Många misslyckanden skylls på Miljöpartiet, eftersom partiets ministrar har visat sig vara svagast utåt. Framför allt gäller det miljöministern och bostadsministern, men inte heller utbildningsministern har varit någon att luta sig mot i Pisamätningarnas tidevarv.
Fast det är inte rätt att bara skylla på miljöpartisterna. S-ledarens egna har inte heller rosat marknaden, några verkar mest ha varit ministrar på papperet. Framtidsministern? Folkhälsoministern? Utbytbart är ordet.
De två partierna klev in i Rosenbad utan en gemensam plan, med alltför många inbyggda motsättningar. Det straffade sig. Att styra Sverige visade sig vara något annat än att driva en avtalsrörelse i mål. Där Fredrik Reinfeldt hade en fullproppad dokumentportfölj med sig in i Rosenbad 2006, hade Stefan Löfven några stödord på baksidan av ett taxikvitto.
Inför höstbudgeten handlar debatten redan mer om vilka köttben som Löfven är tvingad att ge bort till Vänsterpartiet, inte vad hans egen regering vill. Alla steg åt vänster kommer att tolkas som V-framgångar. Utrymmet åt höger är minimalt. Argumenten för att få in nytt blod i uppställningen är därför starka.
Likväl lär ministerbyten sitta långt inne. MP-ledningen måste få säga sitt om de egna posterna. Därmed blir det svårt att byta ut språkröret Åsa Romson eller Mehmet Kaplan. Trots att det lätt kan motiveras sett till prestation.
Stefan Löfven tvingas välja mellan form och funktion. Att dumpa ett par ministrar skulle bekräfta det som redan har synts utåt – att det egna laget är svagt och kraftlöst. Sådant brukar bära emot att erkänna. Trots att det åtminstone tillfälligt skulle ge ett utrymme att förändra spelbilden.