Det är lite grand av ett mantra som upprepas då och då. Att en blocköverskridande regering skulle bryta dödläget när blocken är lika stora utan att ha majoritet. I valet mellan två blockregeringar och en blocköverskridande får den sistnämnda störst stöd, 36 procent. Men hur denna regering skulle formeras är en annan femma.
Ska den ledas av Moderaterna eller av Socialdemokraterna? Uppfattningarna skiljer sig åt – på respektive sida av blockgränsen. Utgångspunkten är att det eller de partier som ska gå över blockgränsen också ska färgas politiken hos det största regeringspartiet. Det är feltänkt.
Av Ipsos-mätningen framgår att det bara är Vänsterns sympatisörer som är benhårt emot en regering över blockgränserna. Varken V eller Sverigedemokraterna är ju välkomna i ett sådant sammanhang.
Bland övriga partiers sympatisörer är det ungefär var tredje som vill se något annat än en Allians- eller rödgrön regering. Mest entusiastiska är Folkpartiväljarna. I ett läge där det inte finns någon given regering är det naturligt att en sådan diskussion uppstår, men det gäller inse svårigheterna.
Gräset är inte nödvändigtvis grönast mellan blocken. Samsyn i enskilda sakfrågor är en sak. Enighet om hur Sverige bör utvecklas och med vilka åtgärder, skattetryck och regelverk är desto mer komplicerat att få till.
I dagsläget finns två tänkbara regeringsbildare. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna klarar det ensamma. De måste gå i koalition med andra partier. Socialdemokraterna har inte suttit i koalitionsregering med något parti sedan samverkan med Bondeförbundet 1951-57. Socialdemokraternas uppgörelser med MP och V mellan 1998 och 2006 var inte regeringskoalitioner i den bemärkelsen. Moderaterna har desto mer erfarenhet i närtid av ett brett regeringssamarbete.
Partierna som riskerar mest är de som kliver över blockgränsen. Dessa måste alltså nå tydliga framgångar sakpolitiskt och inflytandemässigt för att våga ta steget.
Det parti som vill stå främst i en blocköverskridande regering är i gengäld det som måste bjuda på mest. Socialdemokraterna och Moderaterna måste vara de mest anpassningsbara. Kompromissvilja är maktens pris. Ingen får bestämma allt själv. Det kräver alltså att M bejakar mer av Miljöpartiets miljö- och klimatpolitik. S måste i sin tur ställa upp på Folkpartiets och/eller Centerpartiets syn på en mer liberal ekonomi, arbetsmarknad, skola och småföretagande. Annars är det blocköverskridande dömt att misslyckas.