Det började redan med statsminister Löfvens regeringsdeklaration. Allianspartierna höjde på ögonbrynen åt att Sverige skulle erkänna Palestina utan att frågan ens dryftats enligt de korrekta formerna. Den israeliska regeringen blev tvärilsk – och vände utrikesminister Margot Wallström (S) ryggen.
Utvecklingen gick måhända fortare än tänkt, men att det blev så här är inte förvånande. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge varit mer engagerade i Palestinas sak än Israels. Förre statsministern Göran Perssons försök att skapa mer jämvikt mellan de två parterna var ett undantag.
Utspelet vid tillträdandet tjänade också inrikespolitiska syften, eftersom det markerade en annan inställning än vad Alliansen under dåvarande utrikesminister Carl Bildt (M) hade haft. Det fanns alltså inrikespolitiska poäng i att söka en konflikt i en annars osäker parlamentarisk situation, med en nytillträdd, svag och oerfaren regering.
Palestinske presidenten Mahmud Abbas har kommit hit till Sverige för att tacka för beslutet. Men att det ska bli mycket mer än en artighetsvisit är att tro för mycket. Problemet är förstås att avståndet till Israel har ökat. Nyligen fick svenska utrikesministern Margot Wallström (S) så mycket nobben i ett försök att komma på ett officiellt besök, att regeringskansliet aktivt mörklade anledningen till den uteblivna Israelresan.
En tvåstatslösning enligt 1967 års gränser – med en särskild ordning för hur Jerusalems status ska hanteras – är och förblir möjlig. Men hoppet om fredssamtal har inte ökat, snarare minskat. Israel fortsätter med sin bosättarpolitik. Detta är rent skadligt för alla försök att etablera fredssamtal. Den israeliska regeringen verkar ointresserad av fredsprocessen och den palestinska regimen har inte heller levererat några konstruktiva initiativ.
Problemet för Mahmud Abbas del är att hans Fatah må accepterat tanken på fredlig samexistens som grannstater, men Hamas – som kontrollerar Gaza på ett alltmer totalitärt sätt – har inte gjort det. Israels utplånande är fortfarande ett övergripande mål. Den inställningen leder inte till annat än ytterligare lidande – och skarpare konflikt.
För Israels del krävs nog ett regeringsskifte innan några steg mot nya fredssamtal är möjliga. Möjligen ger erkännandet av Palestina utrymme för Sverige att ställa skarpare krav absolut nödvändiga demokratiska reformer, däribland nya rättvisa val på Västbanken och i Gazaområdet – och krafttag mot den utbredda korruptionen. Det är tio år sedan det var val senast – och Abbas löften är som alltid villkorade med att Hamas också ska säga ja. Håll inte andan i väntan på besked.