I lördags meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson att det krävs extraordinära krisåtgärder för att hjälpa de flyktingar som söker sig till Sverige. Årtiondets stora utmaning är här.
Samma helg ägnade statsminister Stefan Löfven (S) sin kraft åt att skälla på företag som hyr ut boenden åt Migrationsverket. Civilsamhället och marknaden är aktörer som ofta löser sådant som det offentliga inte får ekonomi i och inte hinner få klart i tid. Men Löfven får hicka över att företag gör vinster. Det hade varit lika smart att anklaga frivilligarbetare för att blåsa staten på löneskatter.
Löfven har åkt Europa runt för att visa att Sverige kan ta emot fler. Men den budget som nyss presenterades verkar inte ha tagit höjd för den tuffa tid som väntar. Regeringen står på hälarna, lutandes bakåt.
Varken höga murar eller allt högre skatter på arbete bygger välfärdsstaten starkare. Det är eget arbete som bär ett välfärdssamhälle framåt. Inga folkvalda har råd med omfattande offentliga utgifter om inte de allra flesta medborgare försörjer sig själva. Det kräver ett lägre skattetryck på att anställa och att driva företag, betydligt lägre än vad Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill ha. Det krävs även en insikt om att enklare jobb i jämförelsevis låga lönelägen gör nytta för såväl individen som arbetsmarknaden i stort. Precis som lärlingsanställningar och instegsjobb behövs vid sidan av goda utbildningsmöjligheter.
När Centerpartiet på måndagen presenterade sin budgetmotion stod just jobbskapandet i fokus – och i rätt logisk ordning. Regeringar röjer undan hinder, medan företagare skapar jobb. Mer av statens intäkter får gärna komma från skatt på det miljöskadliga för att kunna lätta skatteryggsäcken på arbete. Den tillväxtkraft som frigörs avgör vilka ambitioner en regering kan ha för det offentliga – och hur väl eller hur illa ett flyktingmottagande kan skötas.
I dag möter vi stora utmaningar med en ofta handfallen regering. Den har alldeles för länge betraktat allt det som dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt sa i fjolårets sommartal om flyktingsituationens utmaningar som slug partipolitisk strategi. Egentligen var det en naken beskrivning av vad som väntar den här mandatperioden.
Flyktingsituationen är minst lika svår som under Balkankrigens tidiga 1990-tal. Vi kan möta den med öppna ögon och hjärtan också om vi vill. Vi kan minnas vad som krävdes för att klara det för 20 år sedan – i egna kristider. Ta stöd av frivilligorganisationer och marknadskrafter. Eller så kan vi ideligen överrumplas av hinder och svårigheter.
En stark regering hade agerat förberedande, stärkt myndigheter och aktivt sökt civilsamhällets hjälp för goda mottagningskedjor. I stället har vi en statsminister som skäller ut företag som bistår staten med boenden åt människor som flytt från krig och förföljelse.