Vi är öppna! Så lät det när den amerikanske utrikesministern John Kerry deklarerade USA:s hållning i frågan om Bashar al-Assads avgång. Tidigare har den amerikanska linjen varit tydlig: Syriens president måste avsättas om det syriska inbördeskriget ska kunna lösas.
Teoretiskt innebär omsvängningen en ny pragmatisk inställning från USA:s sida. Praktiskt innebär det en kapitulation inför en regim som avsiktligt dödar sin egen civilbefolkning. Dessutom får Vladimir Putin ny vind i seglen. Några dagar efter Kerrys uttalande uttryckte Angela Merkel en liknande inställning. Den tyska förbundskanslern menade då att Assad nu borde bjudas in till fredssamtal.
I skuggan av både IS och al-Nusras terrorakter är det förståeligt att statsmannen Assad kan framstå som ett mindre prioriterat hot. Assad strider själv mot terrororganisationerna. Det är förstås positivt. Å andra sidan är Assads syriska regim själv en fruktansvärd del av kriget.
Historiska mängder migranter har anlänt till Europa. Syriska flyktingar har satt sina liv i händerna på hänsynslösa och dyra människosmugglare. Deras val säger mycket om den skräck och desperation som råder hos civilbefolkningen. Samtidigt tycks Assad leva i en parallell verklighet. På sin instagram publicerade han häromdagen en leende bild på sig själv där han stolt medverkar i rysk media. I intervjun påstod Assad att hans befolkning flyr IS, inte den syriska regimen.
Assads trupper har gjort sig skyldiga till många krigsförbrytelser. Bland annat står regimens trupper skyldiga till tortyr, våldtäkter och försvinnanden. Utöver det har ofattbara mängder civila dödats av regimens soldater.
På samma gång förnekar regimen alltsammans. Regeringens skoningslösa oljefatsbomber uppmäts ha dödat över 6 000 civila bara sedan februari i fjol. Sammanlagt har 11 000 människor dött i Syrien sedan 2012. De syriska myndigheterna erkänner inte ett enda av dödsfallen. Dessutom påstår Assad att några oljefatsbomber överhuvudtaget aldrig har använts.
Lögnerna för tankarna till Vladimir Putins propaganda. Häromveckan gick Putins regering ut med uppgifter om att Ryssland levererar vapen till den syriska regimen. Att Ryssland under september månad dessutom är ordförandeland i FN:s säkerhetsråd innebär att Assad blir ännu svårare att rubba.
Obamas hållning i Syrienkriget har från början varit trevande och något ambivalent. I skuggan av Irakkriget är det inte svårbegripligt. Lägg dessutom till att Afghanistankriget mynnade ut i ett pragmatiskt förhållningssätt där USA började förhandla med talibanerna. De nedärvda utmaningarna för den nya amerikanska president som ska väljas om drygt ett år kommer att bli många och svåra.
Att försöka stoppa IS, eller Daesh som de egentligen bör kallas, är klokt. Men ifall omvärlden ignorerar Assads terror blir priset för Syriens civilbefolkning stort. Och för Europa kommer kvittot garanterat att komma, i form av nya strömmar av migranter som flyr avrättningar, oljefatsbomber och tortyr. Omvärlden skulle otvivelaktigt göra fel i att acceptera Assads terror.