Att blunda lyfter ingen ur fattigdom

Debatten om de tiggande romerna på våra gator rasar vidare, i den måste de frihetliga rösterna stå på sig. Fattigdom försvinner inte för att vi vägrar se den.

sz0b530d.jpg

sz0b530d.jpg

Foto: Fotograf saknas!

Ledare2014-12-23 05:25
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Snart är det julaftonskväll och många av oss kommer att se Karl-Bertil Jonsson gå ut med sina julklappar. I ett annat Stockholm, i en annan tid – när det fanns en slum och en fattigdom bland de egna medborgarna som i dag känns otänkbar.

Men tiggeri och tältläger har de senaste tio åren kommit tillbaka. Efter EU-utvidgningen fick vi fri rörlighet mellan länder som var ojämlika i levnadsstandard på en nivå vi inte haft förut. Det blev möjligt för fattiga romer från länder som Rumänien att resa till andra länder för att försöka försörja sig. Det har förändrat vår gatubild och skapat debatt. I våras drev Sverigedemokraterna en kampanj till Europaparlamentsvalet med tiggeriet i fokus. Över hälften av svenskarna uppger samtidigt i en undersökning att de är för ett förbud.

Författarna Rola Brentlin och Aaron Israelson har via Hydra förlag släppt boken "Vi kallar dem tiggare" där de analyserar frågan ur ett liberalt perspektiv. De har granskat flera av de vanligaste myterna om tiggeriet, som att det skulle vara organiserat av kriminella ligor i stor omfattning snarare än initiativ från familjer och individer. Samtidigt kunde vi i veckan läsa ett reportage i Svenska Dagbladet, om den verklighet många av Europas romer lever i. Fattigdom och misär ovärdigt någon människa.

Vi kan inte lagstifta bort fattigdomen och utsattheten hos Europas romer. När vissa klagar över att man minsann inte hade sådant förr så menar de egentligen att de inte visste om det på samma sätt förr, eftersom romerna då var instängda i fattigdom innanför slutna gränser. Okunskap är tydligen fortfarande något många föredrar.

Inte hade det varit en lösning för de fattiga änkorna i Karl-Bertil Jonssons Stockholm att de yttre, synliga tecknen på deras fattigdom förbjöds. Även vi måste, om vi vill ingå i ett större sammanhang, våga se den utsatthet som finns i vår omvärld och inte bara stänga öron, ögon och gränser.

Ytterst vilar ansvaret på den rumänska regeringen som konsekvent vägrar att hjälpa sina romska medborgare. Nu gör i stället vårt civilsamhälle en jätteinsats, kyrkor och frivilligorganisationer. Fler som reagerar på situationen skulle kunna fundera över hur de kan bidra till att organisationer som dessa får bättre möjligheter att bedriva sitt arbete.

Det är för den liberalt sinnade en bättre lösning än att åter gömma undan Europas utsatta från vår känsliga blick, så vi kan fortsätta låtsas att fattigdomen för alltid tillhör vårt förflutna.

Hanna Marie Björklund