I veckan kunde SvD (28/9) avslöja att flera börsnoterade bolag gör en vinst på kommunernas mottagning av ensamkommande flyktingbarn. Kommuner som själva inte kan tillgodose flyktingar med boende vänder sig till vinstdrivande välfärdsföretag, berättar SvD. Dessa bolag, som är börsnoterade och är högst kommersiella, kritiseras för att ut en marknadsmässigt hög vinst på sina affärer med offentligheten.
En stor del av det svenska biståndet har nyligen omfördelats för att hjälpa flyktingar på plats i Sverige. En tämligen vettig användning av biståndsmedel, kan tyckas. Trots att resurser är knappa, inte minst när det kommer till bostäder, har många kommuner tagit ansvar för att ta hand om ensamkommande flyktingbarn. Dessa kommuner förtjänar inget annat än beröm för sina insatser.
För varje ensamkommande flyktingbarn får kommunen 1 900 kronor per dygn i ersättning av staten. Den marknadsmässiga kostnaden för de bemannade bostäderna brukar dock bli högre. Ett boende i Göteborg förmedlat av bolaget Aleris kostar 2 900 kronor per dygn och barn. Kommunen står för mellanskillnaden.
Svenska kommuner måste följa upphandlingsreglerna. Val av leverantör av en vara eller en tjänst måste ske på affärsmässig grund, där leverantören erbjuder den bästa tjänsten till det bästa priset. Enligt den principen bör kostnaden på 2 900 kronor per dygn och barn i Göteborg vara det lägsta möjliga som finns för upphandling.
Någonstans i vårt medvetande förstår vi att de medel som staten har är våra gemensamt förtjänade pengar. Vi har gett det offentliga mandat att spendera dessa pengar för att hjälpa de utsatta, de som inte har möjlighet att vid en given tidpunkt kunna försörja sig själva.
SvD utmålar välfärdsföretag som plundrare av det offentliga, men blundar för den viktiga funktion som dessa företag utgör i flyktingmottagandet. Ingen verkar dock förstå att utan bostäder förmedlade av företag som Aleris hade inte kommunerna klarat av de stora flyktingströmmarna.
Ett av bolagen förklarar överskottet i sin verksamhet med högre kvalitet, mer nöjda brukare samt nöjda uppdragsgivare. Kommunerna verkar också nöjda – trots det höga priset. Det finns även flera forskningsresultat som visar att privata verksamheter har bättre kvalitet och större kundnöjdhet än de kommunala. Det framgår även att de inblandade kommunerna kommer fortsätta att vända sig till välfärdsföretag för boende till flyktingar – i brist på bättre och billigare alternativ.
Välfärdsföretag fyller ett behov. Företag som Aleris kan tillhandahålla viktiga tjänster i samhället som det offentliga har misslyckats med. Ändå beskrivs något slentrianmässigt välfärdsföretag som parasiter. Att göra vinst är inget brott. Vad vinner man egentligen på att svartmåla aktörer som följer lagen och marknadens skiftningar? Möjligen ideologiska poäng, men långt ifrån en vettigare flyktingmottagning.
Viktoryia Khromchanka