De senaste veckorna har vi fått bevittna ett fenomen av sällan skådat slag. Någonting har fått människor att gå från ord till handling. Fått oss att lyfta rumpan ur tv-soffan för att kämpa för något större. Fått oss att ge av både tid, pengar och andra resurser istället för att bara vara generös med Facebook-liksen.
Det handlar naturligtvis om flyktingkatastrofen. Plötsligt har vi insett det fruktansvärda i lidandet som drabbar 60 miljoner människor på flykt i världen. Men vi har också insett att vi kan göra skillnad. Det är svårt att inte beröras av den våg av medmänsklighet som genomsyrat samhället på sistone.
Kanske mest imponerad blir man av alla de privata initiativ som tagits. Personer som själva åker till Serbien, Danmark eller Malmös centralstation för att bidra med sina tjänster. Upprop som Vi gör vad vi kan som har lyckats samla in så mycket pengar och volontärer att de måste säga nej till mer nu. Innan de kan göra mer måste de få ner alla insamlade kläder till grekiska ön Lesbos där mängder med flyktingar samlats.
Fördelen med privata initiativ är att de är snabba, konkreta och bygger på en brinnande vilja att hjälpa till. Dessutom tenderar de att engagera medmänniskor på ett helt annat vis än etablerade organisationer med mer långsiktigt, långsamt arbete. Men det kan vara värt att tänka till en gång extra innan man skänker sina kläder eller ger sig iväg som volontär.
Det har visat sig att mindre initiativ utan en utarbetad administrativ organisation har svårt att ta tillvara på alla resurser som skänks. Dessutom har exempelvis mängder med kläder samlats in utan att ett behov egentligen finns. Det är fantastiskt att föreningar, företag och privatpersoner startar insamlingar. Men att sortera flera ton kläder tar tid och ofta matchar de inte vad som efterfrågas. Dessutom ändras behoven ständigt.
Det rapporterades inledningsvis även om hur volontärer skapade oro på tågstationer runt omkring genom att agera på egen hand. Hur man gömmer flyktingar från polis och migrationsverk i tron om att det hjälper. Rycker ensamkommande barn från tågen. Rykten sprids snabbt och det är lätt att ens välvilja slår fel om man lyssnar på dem.
Det finns en ovilja mot att stötta de stora hjälporganisationerna av oro för att pengar ska försvinna i administrationskostnader. Men tack vare de kostnaderna har de kunskap, erfarenhet och kontaktnät som ger en unik förmåga att arbeta långsiktigt med bred överblick över situationen.
Därför kan det vara bra att undersöka behoven genom att höra av sig till dessa organisationer innan initiativen tas. De behöver hjälp av både volontärer och insamlingar så att koordinera sig med dem är ingen dum idé. För det enda som är bättre än att tusentals människor engagerar sig är när de engagerar sig tillsammans och därmed blir både effektiva och gör rätt saker.
Johanna Lundgren Gestlöf