Mycket talar för att valet i september kommer att ge ett mycket oklart parlamentariskt läge. De små förändringarna i opinionen hittills ger inte skäl att tro på några stora omvälvningar. Sannolikheten för att inget block får majoritet är mycket hög. De rödgröna verkar bli större än Alliansen.
Att Alliansen ligger under bekräftas av gårdagens gemensamma utspel på Dagens Nyheters debattsida. Där berättar de fyra regeringspartierna att de avgår – om de rödgröna blir större, även om de rödgröna inte har en riksdagsmajoritet. Det är ett svaghetstecken att partier tvingas lova vad de ska göra om de förlorar.
Samtidigt är det nödvändigt för Alliansen att inte de låta oppositionen komma undan med att dölja hur pass oense de rödgröna är. De senaste dagarna har inte minst S-företrädare som Margot Wallström tydligt markerat att hon inte ser att Vänsterpartiet är redo för ett regeringssamarbete. Vänsterns ultimatum i olika frågor gör det omöjligt att komma överens, menade hon. Detta förstärks av S-ledaren Stefan Löfvens senaste löften om "samarbete" med Vänsterpartiet. Det är inte samma sak som ministerposter. Det låter mer som Göran Persson-formen av partiumgänge.
I regeringens debattartikel berörs även att Socialdemokraterna och övriga oppositionen har ändrat spelreglerna för hur en budget hanteras i riksdagen. Alliansledarna noterar att det nu är möjligt att bryta ut – och rösta ned – en minoritetsregerings enskilda utgiftsposter. Det blir då mycket svårare att styra utan egen majoritet, vilket annars har varit normen för S-regeringarna de senaste 40 åren. Minoritetsstyren kan alltid höja skatter, men varje utgift kan stoppas för sig.
Förmågan att regera bör vara en tungt vägande faktor för den som väljer mellan blocken. En rödgrön minoritetsregering skulle få det mycket svårt. Inte nog med att det finns omfattande sakpolitiska hinder för själva samarbetet. Det skulle dessutom bli en regering som har vunnit makten på rundhänta löften om att göra av med mer skattepengar.
Det spelar roll – i ett internationellt ytterst osäkert läge. Krigshärdarna i Syrien och Irak påverkar världsläget, liksom kaoset i Ukraina. Detta lär sätta press på ekonomi och statsfinanser.
De rödgröna lär få svika dyra vallöften bara för att bilda regering. Det är inte ens givet att bidragshöjningar som de kan bli överens om klarar sig igenom riksdagen. Varje utgift kan, med den praxis som oppositionen etablerat under mandatperioden, stoppas. Det räcker med att Sverigedemokraterna väljer att stödja Alliansens motförslag med hänvisning till att värna statsfinanserna. Det är ingen god ordning, men så fungerar det numera.
Väl förberedda regeringsalternativ står mer stadigt, även om enskilda förslag kan falla. Minoritetsstyren som etableras på valnätter och i huggsexor efteråt saknar inre lojalitet och förblir instabila.