Poängen med representativ demokrati är inte att vi genom en noggrant kalkylerad rekryteringsprocess ska hitta landets 300 mest intelligenta och mest välutbildade personer, utan att vi ska kunna välja våra representanter från folket utifrån våra egna prioriteringar. Visst finns det de som röstar på en kandidat för att hen verkar intelligent och välutbildad, men det behöver inte vara fokus. Många söker någon med goda värderingar, med stark arbetsmoral och en tydlig koppling till ens egen hembygd eller intressegrupp.
Politiker kan vara olika typer av medborgare med olika olika starka och svaga sidor – och det är en del av demokratins styrka.
Just eftersom vårt system ser ut så här och inte som inträdesproven på ett toppuniversitet har vi andra kontrollmekanismer för hur politiken sedan omsätts
i styrning. Våra folkvalda behöver inte veta allt om alla lagar de stiftar, eftersom det finns myndigheter, tjänstemän, och utredare att styra, kontrollera, utreda och vägleda dem. Som kan förklara och ge rekommendationer på hur olika förslag kan genomföras. Det blir en säkerhetsventil mot alltför förhastade politiska förslag.
När regeringen lade fram sin proposition om att avskaffa LOV i primärvården tidigare i oktober var det ett bra exempel på när dessa säkerhetsmekanismer löste ut. Vi kritiserade redan då regeringen här på ledarsidan för att man fullständigt ignorerat den goda demokratiska processen för hur beslut ska fattas. Det vill säga, skriv ett ordentligt underlag, ge en ordentlig remisstid, lyssna på remissvaren och låt lagrådet utvärdera förslaget. Nu har lagrådet sagt sitt, och det blev en rejäl sågning. Regeringen insåg att kritiken blev överväldigande och har nu dragit tillbaka sin proposition.
Att komma till makten efter flera år i opposition är inte någon promenad i parken. Det är många nya ministrar med nya stabschefer som aldrig har regerat förut och som i det här fallet fick sig en näsbränna. Det är positivt att se att vårt system fungerar och att det inte går att baxa igenom dåligt underbyggda och impopulära förslag hur som helst.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) är en av de yngsta ministrarna vi har haft. På hans CV finns ingen flik som heter jobb, utan det är bara förtroendeuppdrag och politiska titlar. Vi kan som sagt välja vilka politiker vi vill efter vilka kriterier vi vill, men det finns ändå en rättvisa i att en så oerfaren minister nu får göra om och göra rätt på LOV-propositionen. De rödgröna må gnälla på katerderundervisning och kunskapsskolan allt de vill, men ett lagförslag ska göras ordentligt.
Hanna Marie Björklund