Så kom till slut dagen då vår nya regering fick släppa sin egen budget och visa hur den vill styra landet. Till detta hörde givetvis den obligatoriska stora artikeln på Dagens Nyheters debattsida där man förklarar vad som är de viktigaste punkterna.
Något som tydligt framgår är att Social-demokraternas idealbild är ett Sverige där alla har det ungefär lika bra. Ett fast, säkert jobb med ganska bra lön där vi ska vara produktiva och duktiga och få bra välfärd som tack. Det talas mycket om klyftor som måste bort och satsningar på utbildning så vi kan konkurrera med högt kunskapsinnehåll inte låglönejobb.
Problemet med utopier är att de förr eller senare möter verkligheten. Alla kan inte gå två år på komvux och sedan bli högproduktiva datatekniker redo att möta den socialdemokratiska drömmen. Kalle i tjugoårsåldern, någonstans i en tidigare bruksort, klarade inte av gymnasiet, jobbar svart som snickare, röker gräs och kan inte flytta hemifrån, kommer han verkligen att hjälpas av att gränsen till ett första vitt snickarjobb höjs? Kan analfabeten från Eritrea, ett land som många just nu flyr ifrån, som redan är 30 år och behöver hitta ett praktiskt arbete där han kan visa att han är lojal, jobbar hårt och alltid kommer i tid verkligen passa in i ett samhälle där alla sådana jobb ska bort?
Även den som senare i livet kan ha ett kunskapsintensivt yrke behöver få tillgång till en arbetsplats, komma in i samhället, få en egen försörjning, tidigare i livet än man kan förväntas vara klar på högskolan. Vägen dit kommer gå igenom branscher som hotell, restaurang, städning, hantverk, barnpassning och vård. Bemanning, visstider och sommarvikariat. Det vill säga precis de delar av arbetsmarknaden regeringen verkar anstränga sig till sitt yttersta för att beskatta och avgiftsbelägga bort. Lösningen ska vara fler högskoleplatser. För alla i alla stunder i livet tydligen.
Vad händer med de som inte klarar av den högproduktiva drömmen i början av livet, eller kanske inte någonsin? Ja, den tidigare S-lösningen var att stänga gränserna för fler nya medborgare och sjukskriva ut dem som fanns ur samhället. Det orsakade passivisering, sjukdom och bidragsberoende för många och efter hand, allt högre avgifter för staten.
Det kan inte vara en lösning att gå tillbaka till. Samhället behöver den mer tillgänglig tjänstesektor – för att hjälpa människor till en väg in. De mest utsatta kan stärkas med högre grundavdrag och sänkta avgifter i stället för bidrag och stängda dörrar till gemenskapen.
Hanna Marie Björklund