Efter attackerna mot Suruç som tog livet av 32 unga personer beslöt sig Turkiet för att ta strid mot Islamiska Staten (IS), eller Daesh som de egentligen bör kallas. Turkiets insatser mot Daesh är välkomna, men väcker också många frågetecken och en hel del skepsis.
Enligt många bedömare utgör de turkiska anfallen mot Daesh mest en anledning att kunna anfalla den kurdiska gerillan och arbetarpartiet PKK. PKK betraktas som en terrororganisation av bland annat EU och USA. Och eftersom just USA ser PKK som en terrororganisation anser också Washington att det är rimligt att Turkiet attackerar gerillan, menar Ben Rhodes som är talesperson för den amerikanska regeringen.
Men samtidigt är det många som menar att USA inte alls vill att Turkiet ska anfalla PKK. PKK är nämligen, liksom den visserligen vidriga men relativt sett hjälpsamma syriska regimen, i stridens hetta på amerikanarnas sida i kriget mot Daesh. Att kriga mot PKK är att stärka Islamiska Staten, har det på många håll argumenterats.
Samtidigt gör Sverige ytterst få saker av substans för att bidra till färre dödanden och att stoppa Daeshs framgångsvåg. Militära ingripanden i mänskliga rättigheters namn må ha fått en låg status efter det illa planerade kriget i Irak. Men när FN är lamslaget vilar samtidigt stort ansvar på nationsstater för att upprätthålla mänskliga rättigheter och slå ner mot kalifat som Daesh.
Att Sverige inte gör någonting substantiellt i kampen mot Daesh, eller IS, tyder på att vi inte förstått allvaret. Det är lätt att sitta hemma i hammocken och påstå att krig bara föder mer krig, samtidigt som människor av alla religioner och uppfattningar mördas som flugor någon annanstans.
Bristen på förslag på kraftfulla aktioner från regeringens och de flesta allianspartiers sida är talande. De enda framträdande politiska företrädare som kommit med stora ord är de högerpopulister som talat om verklighetsfrånvända förslag såsom att svenskar som stridit för Daesh ska dömas för "landsförräderi". En av dessa politiker var Ebba Busch Thor, som i sitt tal i Almedalen också talade om att "bomba" IS.
Ett bombanfall låter givetvis verkningsfullt, men i dagsläget är det helt frånvänt debatten. Ett rimligt steg framåt vore snarare att diskutera omfattningen och inriktningen på svensk hjälp till den stridande koalitionen. I våras kom ett riksdagsbeslut om att Sverige ska skicka en väpnad styrka på upp till 120 personer för att utbilda de irakiska styrkor som strider mot Daesh. Men Sverige har större kapacitet än så. Utan tvivel behövs fler än 120 personer om Sverige vill göra skillnad på riktigt.
Att stoppa Daesh måste vara det högsta prioriterade målet för både Turkiet och omvärlden. Turkiet bör därför åter sluta ett avtal om vapenvila med PKK. Och för svensk del skulle det sannolikt göra stor skillnad att skicka fler personer till mellanöstern. Men till dess: låt oss sätta allt hopp till alla de regimer världen över som envetet och målmedvetet gått samman för att strida mot det vidriga islamistiska kalifatet.