Det politiska samtalet fokuserar mycket på migration och integration för närvarande. I det läget är det viktigt att det finns ordentliga fakta på bordet så inte debatten fullständigt spårar ut och in i tyckande anekdotisk bevisföring. Sidor som migrationsinfo.se, som drivs av tankesmedjan Fores, är viktigare än någonsin för att erbjuda siffror och data på de påståenden som folk slänger sig med till både höger och vänster för att bevisa sin egen tes. Okunskap drabbar debatten.
Därför är en av SCB:s mest omfattande och välgjorda undersökningar hittills gällande integration av nya medborgare ett välkommet tillskott. Undersökningen presenterades under tisdagen och har tittat på individer som kom till Sverige för tio år sedan. Främst vad gäller deras etablering på arbetsmarknaden.
Det är inga häpnadsväckande resultat, men ändå bra att ha svart på vitt. Den som invandrade före 40 års ålder, som är man, som kom som anhörig snarare än flykting själv och som har eftergymnasial utbildning. Dessa har överlag klarat sig bäst på arbetsmarknaden i gruppen, drygt 70 procent är sysselsatta, jämfört med nästan 90 procent hos inrikes födda.
Att få ett första jobb och komma in på arbetsmarknaden är en av de viktigaste faktorerna bakom framgångsrik integration. Det kanske mest oroande i SCB:s rapport är de siffror som visar hur inaktiva människor tvingas bli sina första år i Sverige. Sysselsättningen tar fart efter några år i landet, men de första två tre står den i princip still. Det finns många anledningar till detta, trösklarna finns inte bara i form av höga produktivitetskrav och reglerade marknader. Det tar även upp mot ett år för nyanlända att få ett svenskt personnummer och upp mot två tre år för att få sin högskoleexamen godkänd.
Nyanlända blir inlåsta i passivitet och väntan på papper som ska stämplas och processer som ska tuggas. Något som kan få vem som helst att känna sig nedslagen och frustrerad.
En lösning blir för många att jobba svart, ofta i företag som drivs av släktingar eller kontakter. De flesta av oss vill ju trots allt hellre jobba än att stirra ut genom ett fönster hela dagarna.
Den svenska arbetsmarknaden behöver bli mer inkluderande och välkomnande men i samband med det också mer flexibel och rörlig. Det ska ses som naturligt för den som går in på en lägre ingångslön att inom kort gå vidare. De tekniska och byråkratiska processerna måste gå snabbare och smidigare. Det är ett monumentalt slöseri med människors potential att tvingas vänta i år på att få rätt papper när man kan och vill bidra.
Hanna Marie Björklund