Måndag morgon stod tågen mellan Sörmland och Stockholm åter stilla. En växel hade gått sönder och bromsade all trafik från huvudstaden söder ut. Det drabbade, förutom Sörmlandskommunerna, även de flitigt trafikerade sträckorna till Malmö och Göteborg.
Den här typen av förlamande stopp är ett stort problem. Stockholm är en hela landets tillväxtmotor och resorna måste fungera för att man ska kunna bo och jobba i hela regionen. Vi har även tidigare, sedan 1970-talet, haft problem med punktlighet och förseningar, men dagens resenärer ställer på många sätt högre krav på sin samhällsservice, och fler än tidigare pendlar. Tålamodet börjar tryta. Vi är många som är trötta på de blinkande siffrorna på informationstavlan om ny preliminär tid.
Det är dock intressant att notera skillnaden i det politiska ansvarsutkrävandet. När Åsa Torstensson (C) och sedan Catharina Elmsäter Svärd (M) var infrastrukturministrar slösades det inga dyrbara minuter från vänsteroppositionen att hålla dem ytterst ansvariga för problemen. I dag med den nya regeringen som fortfarande inte fått ordning på sina egna interna frågor har de rösterna tystnat. Tydligen är det färre som anser att Anna Johansson, för så heter hon, har lika stort ansvar för att tågen inte går i tid som hennes borgerliga företrädare. Kanske för att man känner något lägre tilltro till den interna ordningen i denna regering.
Faktum är att vi har relativt bra information kring ansvaret för tågstrulet. Att politiker av alla färger har prioriterat ned infrastrukturinvesteringar är delvis sant, men styrningen är minst lika viktig. Trafikverket och Jernhusen som har ansvar för att sköta infrastrukturen runt tågen fick betydligt hårdare kritik än SJ i en utredning av Riksrevisionen förra året. Staten har lagt ut på andra aktörer att sköta vissa samhällsviktiga uppdrag, men lyckas sedan inte styra dessa ordentligt och utkräver därför inte ansvar om de inte gör sitt jobb. Många ineffektiva rutiner upptäcktes vid granskningen, men för lite har hittills gjorts för att åtgärda dem. Från Trafikverket kommer inga signaler om att enskilda var ansvariga och att dessa har fått gå.
Även kloka politiker som vill väl kan inte göra hela jobbet själva, utan de är ytterst beroende av tjänstemän och andra aktörer för att utföra de praktiska delarna av styrandet. Hur detta faktiskt sker gör hela skillnaden för resultatet. Det gäller tågtrafiken såväl som på många andra politiska områden.
Frågan om de enskilda utförarna och högt uppsatta tjänstemännens ansvar är därför en diskussion som bara börjat.
Hanna Marie Björklund