Sverige är ett ovanligt utspritt land, med en stark urbanisering och stora områden emellan tätorter med vad som internationellt klassas som vildmark. Det ställer höga krav på vår infrastruktur. Sverige behöver många och långa vägar, tåg och inrikesflyg för att se till att tillväxten kan öka och människor, varor och råvaror kan förflytta sig över vårt avlånga land.
Tågtrafiken har fungerat under all kritik de senaste åren. Ett problem med järnväg och övrig infrastruktur är att det är mycket dyrt, investeringar kan vara svåra att få lönsamma när man räknar på normal avskrivningstid. Det blir frestande för politiker att skjuta satsningar framför sig och lämna över problemet till nästa riksdag. När detta pågår länge sitter vi tillsist som nu med ett rejält investeringsunderskott. Det här är något som märks av lokalt i Sörmland, debatten har gått hög runt pendlartågen till Stockholm hela hösten.
Kritiken har fått Riksrevisionen att göra en rejäl översyn av svensk järnväg som blev klar i förra veckan. Slutsatsen är både nerslående, på så vis att den gör klart hur dåligt järnvägen sköts av de ansvariga, och hoppfull, på så vis att det samtidigt visar att vi kan göra förbättringar med relativt små medel.
Riksrevisionens slutsatser är att förseningarna har ökat, 92 procent av alla tåg i persontrafiken var i tid 2007 mot 89 procent i år, och då räknas inte ens de tåg som helt ställs in med i statistiken. SJ, som brukar få den mesta kritiken, klarar sig förvånansvärt väl, rapporten konstaterar att det är trafikverket och Jernhusen som står för majoriteten av alla förseningar. Jernhusen har exempelvis varit dåliga på att bygga rätt typ av anläggningar på rätt ställen. Tåg tvingas köra långa sträckor tomma för att få service, och tar därmed upp spårplats.
Problemen i svensk tågtrafik är ytterligare ett typiskt fall av dålig styrning. Politiker lägger ut ansvaret på fristående aktörer för exempelvis spårskötsel, men specificerar inte uppdraget tillräckligt och ställer inte aktörerna till svars för brister. Man får vare sig fördelarna av en marknad som fungerar eller ett övergripande statligt ansvar och alla skyller på varandra.
Rapporten ger dock visst hopp. Med en bättre ledning och ett antal mindre förändringar kan man uppnå förbättringar. Som i exemplet ovan är det enklare och billigare att bygga ett antal nya serviceanläggningar än att bygga nya spår. Det finns alltså saker vi kan göra utan att spendera allt för mycket skattepengar, men det krävs mer styrning och några goda beslut. Vilket ofta visat sig vara en nog så stor utmaning.
Hanna Marie Björklund