Fyra partiledare från Alliansen vandrade igår omkring i Husby i nordvästra Stockholm, ett så kallat utsatt område. Många minns säkert kravallerna för några år sedan.
Det är lätt att ironisera över toppolitikers besök i vardagen. Det blir lätt konstlat, där spelar ju ovissheten ingen roll. Samtidigt finns goda skäl att fundera över varför Alliansen väljer att profilera sig gemensamt i den här miljön.
Samhällsgemenskap skapas via en grundläggande trygghet i balans med individuella rättigheter. Den tryggheten är något annat än tv-debatternas tal om bidragsnivåer och transfereringssystem. Det gäller rätten till en grundläggande säkerhet, något som i många bostadsområden tas mer eller mindre för givet. Där det är självklart att kunna tillkalla polis, att ambulanser och brandkår kommer fram, kan hjälpa och skydda människor som har råkat i nöd.
De alliansgemensamma budskapen, som partiledarna hade med sig till Husbyvandringen, handlade om mer resurser till ordningsmakten, fler poliser i operativ tjänst och skärpta straff för angrepp på så kallad blåljuspersonal. Sådana löften har alltid fallit i god jord bland de väljare som rör sig i Alliansens närhet.
Kritiken mot dylika utspel blir ofta något om att hårdare tag mest handlar om minska stökigheten så att det inte sprider sig och stör lugnet i andra områden. Att ingen egentligen bryr sig om vardagsproblemen i miljöer präglade av hög arbetslöshet, gängkriminalitet, social oro och svaga gemenskaper. Men det är att göra det alldeles för lätt för sig.
Utanförskap kan förvisso inte bekämpas enbart med stor ordningsmakt, inte heller räcker det till med en armé av socialarbetare och föreningsstöd. Det ena utesluter inte det andra, tvärtom det hänger ihop.
Miljöer där den fysiska tryggheten är hotad, där ordningsmakt och räddningstjänst inte kommer fram ger samhällsproblem i ordets rätta bemärkelse. Ingen vill flytta till ett område där bilar brinner, ambulanser möts av gatsten och där kriminella gäng idkar egen rättsskipning när mörkret faller. Där oron växer, mer och mer.
Det finns de som ibland inte har något val. Som de resurssvaga och de jämförelsevis fattiga, däribland många nyanlända utan jobb eller kontakter i sitt nya samhälle. När statsminister Stefan Löfven (S) i samband med regeringsombildningen bryskt avfärdade tesen att regeringens nyvaknade intresse för enkla jobb och utsatta stadsdelar hade med migrationen att göra, var det rent käbbel. Allt spelar in.
Utanförskapet har många ansikten, men problemen är snarlika. Vilken politik behövs för öka tryggheten i vardagen och ge människor i utsatta områden kraft att forma sin egen framtid? Ett givet svar är fler och bättre möjligheter till egen försörjning, till utbildning och ökad social rörlighet. Men utan det som blinkar blått, ett grundläggande skydd för person och egendom, där urholkas samhällets övriga förmågor på ett förödande sätt. Där är inte allt som det ska.