I partiledardebatterna före valet blev miljö- och klimatdebatten oftast begränsad till att handla om en bit brunkol samt om två kärnkraftsreaktorer ska stängas eller inte. Att vifta med en bit kol, vilket båda Miljöpartiets språkrör gjorde i de två sista stora tv-debatterna, drar kanske en del uppmärksamhet. Fast när kvällen är slut är den där kolbiten inget annat än just en kolbit.
Att svenskägda Vattenfall inte ska engagera sig i brunkol, ett extremt dåligt energialternativ ur klimatsynpunkt, är de flesta överens om. Näringsminister Annie Lööf (C) var dessutom tydlig i slutet av valrörelsen med att hon vill sälja den utomnordiska delen av Vattenfall. Den som planerar att öppna brunkolsgruvor i Tyskland. Det är trist att partiet som har ordet miljö i sitt namn valde att låta klimatdebatten smalas av till just denna enskilda, och för de allra flesta, begränsade fråga.
Det var tyvärr inte det enda exemplet på hur klimat och miljö förminskades till en enskild sakfråga. I P1:s statsministerduell (5/9) valde Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt att elda upp sig över den omdiskuterade Nuon-affären, så till den grad att miljöpolitiken i princip undveks. Däremot hann de med att diskutera de två kärnreaktorernas framtid ännu en vända.
Den stora debatten bör ta avstamp i hur utsläppen storskaligt sett ska kunna minska. EU:s främsta styrmedel kallas ETS. Det är ett handelssystem som är konstruerat för att sätta en kostnad på utsläpp och samtidigt gynna teknikutveckling och innovation inom det förnybara. Problemet är att utsläppsrätterna som ingår i systemet är alldeles för många och alldeles för billiga. Det är helt enkelt mer lönsamt att använda fossil energi. De flesta är överens om att systemet fungerar undermåligt och att en förändring eller måste till på EU-nivå. Det lär förmodligen dröja. Fram till dess är det nationella, privata och branschledda initiativ som leder vägen mot mer förnybar energi. Det ställer höga krav på den nationella politiken.
Under alliansregeringen har vi sett konkreta resultat och stora framsteg för förnybar energi. Niodubblad solenergi, tiodubblad vindkraft och ett gott betyg för miljöpolitiken från OECD, för att nämna några. Trots det har inte klimatdebatten varit tongivande i svensk politik. Med Miljöpartiet i regeringskoalition skulle vi kunna hoppas att miljö och klimat får ett bredare genomslag.
Fast med valrörelsen som facit, och det läge vi nu befinner oss i är förhoppningarna låga. Det vore bedrövligt om den värdefulla klimat- och miljödebatten får stå tillbaka till förmån för rubrikvänligt käbbel om en kolbit och ett par kärnkraftsreaktorer.
Adam Arnesson