Världsordningen söndras, dag för dag. Sverige måste vara lika skarpt fokuserat på hotbilderna som EU är som helhet, här i form av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Alla kan göra fel eller råka slarva – en gång. Men när det blir många fel på rad, blir den ursäkten allt tunnare. Så var det i fallet med regeringens egen nationella säkerhetsrådgivare, den tidigare ambassadören och moderatpolitikern från Sörmland, Henrik Landerholm. Det som har hänt är förstås påfrestande och tärande. Så blir det när gammal vänskap och huvudfokus Moderaterna krockar med ett sylvasst behov av strikt professionalism i en oerhört osäker tid.
Efter en utdragen resa i misstagens och slarvets ursäkter tvingades regeringen – och i slutänden statsminister Ulf Kristersson – plocka bort Landerholm. Han var då på väg in i en rättslig prövning kring agerandet. Nyligen kom ett åtal.
Världsordningen raseras runt omkring oss. Säkerhetspolitiken är det viktigaste vi har. Hemligheter är hårdvaluta. Avslutet borde förstås ha kommit mycket tidigare. Sverige måste stå lika starkt i dessa mörka tider som Danmarks Mette Frederiksen, Finlands Alexander Stubb och EU-kommissionens Ursula von der Leyen gör. Inte behöva oroa sig över att en anställd på en kursgård har kommit över hemligstämplade handlingar som hanterats på ett slarvigt sätt, exempelvis.
Det är många detaljer i den här soppan. Dagens Nyheter har gjort en föredömlig granskning. Helhetsintrycket är att oppositionens kritik mot säkerhetsrådgivarens slarv sågs som ett större hot än faran med de krafter som hotar oss utifrån. Statsministern försvarar därför pliktskyldigt i DN att hans presschef var direkt iblandad i insatserna för att rädda Landerholm kvar, med texthjälp till uppdateringar på den sociala mediesajten X, av alla unkna platser.
I detta maktutövande måste förstås lojaliteten med uppdraget, inte personen vara nummer ett: Skydda Sverige! Regeringen har ju en säkerhetsrådgivare som i slutänden ska säkra läget i Nyköping, Trosa, Oxelösund och Gnesta så mycket det går. Att ledarskap som brister byts ut måste vara en självklarhet.
Men Socialdemokraterna då? Det är den givna motrepliken. Skulle inte S ha skyddat sina egna, då? Vi minns ju Transportstyrelseskandalen 2017, om än i en annan tid. Ja, partismen är ofta sig själv närmast och det är bedrövande. Men det är inte grejen nu: Moderaterna styr landet, med Tidöavtalets särskilda lojaliteter i bagaget. Inte Magdalena Andersson.
Det är så lätt att parti- och personintressen går före det som måste räknas främst: säkerhetspolitiken.
Vi måste fatta raska, kostsamma och framåtlutande beslut om att bygga vårt – och Europas – försvar mycket starkare, på mycket kort tid utifrån känsliga kunskapsunderlag.
Det som mer än något oroar med fallet Landerholm är att den nationella säkerhetsrådgivarens roll och funktioner prioriterades lägre än personfrågan. Kärnan i uppdraget sattes på undantag.
Statsministern och statsmannaskapet fallerade.