På en flygbas i Ohio i november 1995 började överläggningarna till ett historiskt fredsfördrag. Daytonavtalet som började förhandlas fram för exakt 20 år sedan markerade det effektiva slutet på Balkankriget.
Daytonavtalet innebar ändpunkten för Europas blodigaste konflikt sedan andra världskriget. Över tre år av jugoslaviskt krig hade skördat mer än 100 000 liv. I dag, när kriget i Syrien framkallar oro och pessimism inför en fredlig lösning, ska vi komma ihåg hur Daytonfördraget faktiskt gav effektivt resultat.
Fördraget mynnade ut i en bosnisk statsbildning som skulle skapa balans, samförstånd och utrymme för det internationella samfundet att bibehålla kontroll över utvecklingen. Bosnien-Hercegovina består sedan dess av två delar: å ena sidan en muslimsk-kroatisk federation, och å andra sidan bosnienserbiska Republika Srpska. Ingen part blev överlycklig, men alla fick sina minimikrav uppfyllda och fann sig i det.
Men nu, redan innan 20-årsdagen för avtalets undertecknande, kan fördragets grundbult komma att raseras. Efter initiativ från Republika Srpskas president Milorad Dodik ska nämligen invånarna i den serbiska entiteten delta i en illegitim och potentiellt förödande folkomröstning som äger rum den 15 november.
I omröstningen ska medborgarna ta ställning till huruvida den nationella domstolen ska få utöva auktoritet över Republika Srpska. Frågan som ska besvaras i folkomröstningen är både ledande och ensidigt formulerad. Ifall omröstningen går Dodiks väg kommer det i realiteten innebära att republiken vinner självständighet och att Daytonavtalets grund raseras.
Denna möjlighet bejakas av Serbien, som i skuggan av förlorad kontroll över Kosovo ser utsikten att få makt över den serbiska entiteten. Vad värre är att Dodik också har stöd från Ryssland. Vladimir Putin vill med all sannolikhet visa sin makt över det forna sovjetiska territoriet på Balkan. Dessutom oroas han av Bosniens eventuella inträde i Nato.
Samtidigt visar omvärlden bristande vilja och engagemang för Daytonavtalets fortlevnad. EU bär det främsta ansvaret, men har inte gjort tillräckligt. Detta är en långsiktig trend för hur det internationella samfundet agerat i regionen. Och i takt med USA:s och EU:s bristande engagemang och kontroll har Dodik flyttat fram sina positioner.
Bryssel och Washington måste nu ta krafttag för att få Dodik att ändra riktning på lång sikt. På kort sikt gäller det att få presidenten att ställa in folkomröstningen. Liknande aktioner från omvärlden har fungerat tidigare och borde kunna ge resultat igen.
Balkan är fortfarande mycket känsligt för desintegration och förändring. Om Republika Srpska blir självständigt och Daytonavtalet faller kommer krafter och känslor som lugnats ner att åter väckas. Och i tider av Syrienkonflikt och migrantkris kunde timingen för en sådan utveckling knappast bli mycket sämre.
Simon Palme