Larm kom i veckan från föreningen Sveriges socialchefer, FSS, om att de så kallade gråzonsfallen ökar. Det handlar om människor som inte har de problem som tidigare varit kopplade till hemlöshet i Sverige, missbruk och psykisk ohälsa, men som ändå står utan bostad. Det kan vara någon som brutit med en partner och inte har vänner eller familj i området. Det kan handla om ungdomar som inte längre kan bo hemma. Det är personer som inte tidigare varit fall för socialtjänsten, men som snabbt får andra problem när de blir utan bostad och därmed behöver allt mer hjälp.
En stor del av utmaningen med integrationen i Sverige härrör också till bostadsbrist. Nyanlända behöver en plats att bo på när de får sitt ärende behandlat av Migrationsverket. Dessa boenden blir färre samtidigt som fler människor flyr krig och förföljelse och kommer hit, behoven av bostäder ökar.
Bostadsbristen i Sverige är inte längre ett storstadsfenomen. Den går inte att vifta bort med att människor är bortskämda och kräver bostäder i innerstaden. Det byggs för lite i hela landet – även på mindre orter. I Sörmland har flera kommuner larmat att det inte finns tillräckligt med bostäder. Det gäller särskilt hyresrätter och större lägenheter för familjer.
När den här typen av problem uppstår är det lätt att bli frustrerad och fråga sig vad som är fel. Hur kan något så många efterfrågar inte produceras? Svaret är, som i så många andra liknande fall, en blandning av flera påverkande faktorer.
Kommuner har stor makt över om de vill upplåta mark för bebyggelse, och sådant ska dras igenom fullmäktige där inte sällan representanter från alla partier är med och blockerar nybyggen, om än av olika skäl. Hyresreglering gör att marknadshyror inte kan tas ut, vilket drar ner lönsamheten på hyreslägenheter. Regleringar, markdomstol och överklaganden drar projekt i långbänk, vilket gör att bara några få stora byggbolag har råd att gå in i dessa långa processer. Eftersom så få byggbolag har råd har marknaden konsoliderats till några få stora aktörer. Trots att dessa gör jättevinster verkar de ha litet intresse av att se något samhällsansvar och bidra med ökat byggande de gånger då det inte ger lika hög avkastning.
Alla parter i bostadsfrågan behöver växa upp och ta ansvar. Kommunalpolitiker bör fundera på om en skalbagge verkligen ska få övertrumfa studentbostäder i ett nytt område. Byggbolag skulle kunna vara med och ta initiativ till projekt, även om de inte ger skyhöga marginaler. Grannar kan låta bli att överklaga för tredje gången för att de tycker deras utsikt förstörs. Nästa gång är det ens egen unge som vill flytta hemifrån.
Hanna Marie Björklund