Kötid, det är hårdvaluta på bostadsmarknaden. Måste det vara så?
En svensk ovanlighet är att det inte går vare sig snabbt eller enkelt att få tag i ett boende. Det normala i ett europeiskt perspektiv är att det i en stad finns ett stort utbud av hyreslägenheter med varierande pris, funktion och storlek.
Alla kanske inte hittar ett drömboende i ett drömläge till en drömkostnad, men det finns nästan alltid lediga lägenheter att flytta in i. I Sverige är det helt otänkbart, i alla fall i våra större städer. För våra lägenheter kostar inte bara pengar, de kostar också flera år i bostadskön.
I Stockholm är det värst, där är den genomsnittliga kötiden för att få en lägenhet 9 år (TT 9/1-24). Det är så lång tid att man inte kan tala om framförhållning. Det hela blir istället en fråga om strategi, som ibland sträcker sig över stora delar av livet.
Huvudskälet till att det ser ut så här är egentligen ganska enkel: Nämligen att vi har en reglering som hindrar fri hyressättning. Syftet är att skydda den enskilda hyresgästen mot så kallade överhyror – kanske särskilt om denne har låg inkomst. Det är såklart lovvärt, men regleringen har också många baksidor. Hyresvärdar tvingas hyra ut många lägenheter under marknadspris och därför blir inte prissättningen sådan att utbud möter efterfrågan. Konsekvensen är brist och köer, av en typ som vi aldrig kommer kunna bygga bort. För oavsett hur många lägenheter som är lediga kommer det alltid bildas kö till attraktiva boenden som är billigare än vad folk är beredda att betala.
Frågan om hyresregleringen har diskuterats friskt genom åren, men härom veckan fick svensk bostadsmarknad dessutom en översyn utifrån. Vartannat år gör OECD, samarbetsorganisationen för världens utvecklade ekonomier, en ekonomisk analys av alla sina medlemsländer. Sverige får på det stora hela ett gott betyg, men vår bostadsmarknad får återigen mycket kritik (OECD 5/6).
OECD ger Sverige rådet att slopa ränteavdraget och återinföra fastighetsskatten, för att hyrestagare och bostadsägare ska beskattas mer likvärdigt.
OECD lyfter fram att våra tillståndsprocesser är för långsamma. Dessutom ger de oss rådet att slopa ränteavdraget och återinföra fastighetsskatten, för att hyrestagare och bostadsägare ska beskattas mer likvärdigt. Det är rimliga förslag för att lösa problem vi inte är helt ensamma om att ha. Man lyfter också fram att vår hyresreglering är den striktaste i hela OECD och att den borde fasas ut. Främst för att den minskar tillgången och kvaliteten på hyreslägenheter. Detta särskilt för grupper med låga inkomster, den grupp hyresregleringen är tänkt att skydda.
Vi har blivit så vana vid att det är så svårt att få tag i en hyreslägenhet, att vi inte inser det konstiga med det. Kanske är det därför det hänt så lite, trots att problemen är så stora. Förhoppningsvis är OECD:s blick utifrån just det som krävs för att vi ska våga ge vårt system de förändringar det behöver.