Områden där det kastas sten mot polis, brandkår och ambulanser är inte bara utsatta utan riskerar också att bli laglöst land. Det krävs såväl kraft som kunnande för att sätta stopp för händelseutvecklingen. Allt annat är att överge utsatta människor. Och nej, de utsatta är inte de kriminella som kastar sten.
De senaste dagarna har det brunnit bilar i stadsdelen Klockaretorpet i Norrköping, poliser har mötts av stenkastning. Det visar hur kriminella element – unga men ofta myndiga – har kommit att betrakta en stadsdel som sin, där gatans och inte samhällets lag råder. Det är inte bara storstädernas mest nedgångna stadsdelar som riskerar att falla ur polisens, myndigheternas och medborgarnas händer – och i de kriminella gängens. Det gäller även utanförskapsområden på medelstora orter.
Stenkastning och bilbränder är hållpunkter på vägen mot laglöst land. Kriminaliteten gynnas av hög arbetslöshet och omfattande bidragsberoende, usel integrationspolitik och alltför svaga drivkrafter till vita jobb och vitt företagande. Städernas jämförelsevis svaga sociala kontroll och miljonprogrammens relativa anonymitet förstärker på sitt sätt problembilden.
Det är inte svårt att hitta paralleller i historien, om inte händelserna känns allvarliga nog. Allt blir nu inte till 30-talets maffiastyrda Chicago, men lägg till nutida erfarenheter av hur terrorister gärna döljer sig i städernas svagt belysta miljöer och du har ett samhällsproblem modell större.
Till detta ska fogas svårigheterna att i dag rekrytera poliser till yrket samt de ökande riskerna för blåljuspersonal inom sjukvård och övrig räddningstjänst att göra sitt jobb. Ingen uppmuntras till sitt yrkesval i ordningsmaktens tjänst om det verkar som om samhället i övrigt tvekar inför att markera mot det som sker.
En anledning till att ett mindre antal unga kriminella kan få så stor makt över sin omgivning är att det nära civilsamhället är svagt. Det organiserade Sverige är ovant vid detta. De informella sociala band, de gemensamma normer och den lag och ordning som de flesta andra vardagsmiljöer bygger på, kanske till och med måste etableras på nytt. Då krävs en stark ordningsmakt med befogenhet att göra skillnad i nuet men även en mjukare myndighetskraft för en positiv långsiktig förändring i närområdet.
Missta inte min vänlighet för svaghet är ord som Al Capone, den forne gangsterkungen av Chicago, kan sägas ha gjort odödliga. Samhällelig välvilja kommer inte långt om den inte kan backas upp med ordningsmaktens kraft. Många gånger kan attackerna mot uniformerad myndighetspersonal vara ett tecken på att de kriminella känner sig hotade. Den första stenen är sedan länge kastad, nu gäller det att se till att det är samhällets företrädare som har makt att avgöra när den sista också är det.