Bombhotet mot SN:s redaktion präglade lördagskvällen och natten till söndagen. Inte bara för oss som jobbar på tidningen, utan också för våra evakuerade grannar, för polis, räddningstjänst och alla andra som ställde upp för att hjälpa till i den uppkomna situationen.
Vi är alla människor. Vi har alla känslor och oftast ett grundläggande förnuft i någon form. Osäkerheten inför allvaret i ett hot är alltid svår. Är det hat? Är det råbarkad kriminalitet? Eller vad?
Den som söker efter mer mjuka, medmänskliga förklaringar till varför någon får för sig att bombhota en nyhetsförmedlare kan finna skäl som sorg, bottenlös förtvivlan eller ilskans blindhet. Ibland till och med oförstånd.
Hotet i sig är och förblir ett oacceptabelt grovt övergrepp mot oss och mot det öppna samhället. Det är ett oacceptabelt angrepp på den informationsfrihet som präglar en rättighetsstyrd demokrati. Det är ett oacceptabelt angrepp på de yrkesmänniskor som ägnar så mycket tid och kraft av sin vardag för att på ett begripligt, nyfiket och balanserat sätt beskriva det som sker i vår omvärld. I förlängningen är hoten också ett angrepp på alla som läser, betalar för och tar del av den informationen i syfte att få veta, förstå och själva kritiskt analysera det de får reda på. Därför reagerar så många, så kraftigt.
SN är inte ensamt om att drabbas av hot som bedöms som allvarliga. Kollegor på andra platser, i andra medier har också utsatts. Vi har mycket gemensamt och vi tystas inte.
Tänk om alla berättelser, alla skildringar och all information i ett samhälle hade ett enda mål, att aldrig uppröra, aldrig vidröra det smärtsamma eller avslöja de skarpa kanter som ibland gör vår vardag mindre trygg, mindre säker och mer oberäknelig. Det vore en samhällsskildring på lugnande medel, avtrubbande och falsk. Allt som skulle riskera att bryta harmonin skulle helt enkelt strykas över eller suddas ut.
Ett stadigt växande antal händelser och människoöden skulle lämnas oförklarade. I den kompakta tystnaden skulle misstanken, fördomen och hatet frodas. I brist på bekräftade kunskaper, fakta och ibland till och med motsägelsefulla uppgifter om skeenden, konstruerar vi alla lätt hemsnickrade vardagsbilder, där misstro, fruktan och fördomar får utgöra bindmedel.
Journalister blir sällan allmänt älskade. Misstro mot medierna och journalistikens arbetssätt är en del av förutsättningarna på jobbet. Hot och hat, förakt och allehanda nedsättande omdömen möter oss i olika former, men i den gråa vardagen finns även tilltro, respekt, uppskattning och förtroende. Sådant som ger kraft.
Yrkeslivet går vidare. Även när ett hot får en förklaring, som i det här fallet, kvarstår det grundläggande allvaret. Ett försök att tysta medier är ett övergrepp på de lagar och friheter som våra förfäder har kämpat för – och som vi vill garantera för våra efterkommande.