Frågan om sänkta ingångslöner på den svenska arbetsmarknaden kan mycket väl bli årets viktigaste debatt. Kombinationen av höstens omfattande asylinvandring och vårens avtalsrörelse, där fack och arbetsgivarorganisationer ska förhandla om nya villkor, har skapat underlaget för diskussionen om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut.
En av de mest förbisedda frågorna är hur det ser ut redan i dag för många marginaliserade grupper. Det är en tydlig illustration av det största problemet med den fackliga rörelsens ingångsvärden in i debatten. Att den konsekvent vägrar att diskutera utifrån dagens faktiska situation snarare än från en egen idealbild av hur det borde vara. Det är även märkligt att inte fler ropat att kejsaren är naken och påpekat detta.
Exempelvis, Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, påstod vid ett tillfälle att det "inte går att leva" på en lön på 18 000 i månaden. Det faktum att flera hundra tusen unga är studenter och lever på studiemedel (cirka 9 000 kronor i månaden) gör det uttalandet helt bisarrt. Lika så när ekonomen Lars Calmfors uttalade sig om att vi skulle behöva nya arbeten med ingångslöner på 15 000 kronor i månaden, vilket fick många att reagera, "fråga honom hur man ska kunna leva på det!" Frågan är snarare om kritikerna inte förstår att många redan "lever på det" eller om de inte vill låtsas om att så är fallet.
Det gäller särskilt invandrare. Läget för närvarande är att ungefär 40 procent av de nyanlända till Sverige har ett vitt arbete efter åtta års tid. Innebär detta att övriga 60 procent inte arbetar alls? Så klart inte, en stor grupp arbetar utanför statistiken, som i familjeföretaget eller svart. Den svarta låglönemarknaden finns redan, den är redan en realitet. Den är bara i hög grad illegal.
Så är det största problemet att fackligt organiserade påstår att "man inte kan" leva på strax under 10 000 i månaden, eller att människor de facto redan gör det fast utan social säkerhet och ofta i händerna på kriminella?
Principen om skademinimering är viktig på fler politiska områden. När det finns både efterfrågan och utbud kommer marknader, som den för låglönejobb, att uppstå även om makthavarna inte vill det. De kan då välja två vägar, antingen så förnekar de verkligheten och dömer därmed alla som redan lever i denna till ett liv på skuggsidan utan rättigheter. Eller så accepterar de den marknad som redan finns och legaliserar den, men ser till satt då ha kontroll över den och dess utövare. Det är dags att LO tar sig en funderare på vilken av dessa två alternativ man vill välja.
Hanna Marie Björklund