En viktig del av polisens uppdrag är att vara synlig och aktiv i vardagens alla miljöer, men särskilt där trygghet och ordning ofta är hotad. Den debatt som uppstått under januari, med anledning av de kränkningar av kvinnor som har ägt rum i samband offentliga festligheter och festivaler, visar att polisens förtroende urholkas om den inte agerar mot anmälda övergrepp.
Sverige är långt ifrån en polisstat, där regeringsmakten använder polisen för att aktivt trycka ned oppositionella. Signalerna om att polisen internt har haft kommunikationsregler byggda på politiska hänsynstaganden är allvarligt oroväckande. Att svensk polis följer lagen mer än den följer opinionsvindarna är en grundläggande demokratisk nyttighet. Det gäller allt från vardagsbrott till ordningsfrågor. Rikspolischef Dan Eliasson har inte kunnat försvara det som skett och därför hamnat i en uppenbar förtroendekris.
Nu är det inte nog med att svensk polis ska upprätthålla ordning, förebygga, avstyra och utreda brott. Den ska också vara svensk gränsvakt mot omvärlden på ett sätt som inte har varit fallet på evigheter. Till och med passfriheten inom Norden har spolats under höstens migrationspolitiska kaos. Att fylla Sveriges gränser med uniformerad polis kostar pengar och det slukar personalresurser. Sverige har av tradition en djup vallgrav mellan polisens och militärens skyddsuppdrag, vilket gör att de inte kan avlasta varandra.
Eliasson säger att det behövs 2 500 nya poliser. Gränskontrollerna har, av Eliassons utspel att döma, kraftigt ökat polisbristen i landet. Regeringen har tagit besluten och får ansvara för följderna. Det behövs exempelvis även fler poliser för att öka säkerheten på landets asylboenden. Alla som har tvingats fly måste inte nödvändigtvis älska varandra. Höstens dystra utveckling har också visat att själva boendena riskerar att utsättas för brandattentat. Är pyromanin politiskt motiverad är det fråga om terrorism.
Ansvariga politiker måste ha både kraft och kompetens att prioritera mellan angelägna utgifter. Lägg därtill att uppdraget att stoppa, begränsa och förebygga terroristbrott samt rekrytering till terrorism kräver direkta åtgärder. Det här har inte regeringen tagit höjd för i statsbudgeten, trots att den redan har låtit underskottet rinna iväg.
Rikspolischefens önskemål är någorlunda i linje med vad bland annat Moderaterna och Centerpartiet tidigare har fört fram. I december krävde exempelvis Centerledaren Annie Lööf att antalet poliser ska öka med 1 600. Det är något färre än vad polischefen önskar sig, men ändå en reaktion på en allt tydligare bristsituation. Lööf har också ställt krav på att lagen om uppvigling ska moderniseras för att användas mot såväl främlingshat som islamistisk terroristpropaganda.
Förslagen ligger rätt i tiden. Precis som med den svenska lärarkåren är det här förstås inte bara en fråga om att räkna huvuden inom poliskåren. Det är också en fråga om vad man behöver dem till.