Varje dag överger i snitt 23 000 människor sina hem för att fly ifrån krig och förtryck. Det är som hela Gnesta och Oxelösund tillsammans. Varje dag. De lämnar släkt och vänner för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Pakistan är det land som hyser flest människor på flykt, följt av Iran. Många försöker också ta sig till Europa, en resa som är både svår och farlig.
I Syrien har kriget pågått i över tre år. I stort sett alla som flyr därifrån har rätt till skydd enligt EU:s asylregler och får stanna. Problemet är att vägarna in till EU är osäkra och det rapporteras ständigt om båtolyckor med flyktingar som smugglas över Medelhavet. Tusentals personer har omkommit bara de senaste två åren.
I SVT Debatt diskuterades i förra veckan vad som händer med flyktingar när de väl kommit till Sverige. Den fruktansvärda situationen i Syrien bidrar till ovanligt stora flyktingströmmar och Migrationsverkets lägenhetsboenden räcker inte till. Skådespelaren Claes Malmberg skällde på ägare för privata asylboenden, såsom Bert Karlsson och Attendos Henrik Borelius, för att de tjänar pengar på hjälplöshet. Han menade att sådan verksamhet ska bygga på empati och inte vinstintresse. Men det behöver inte finnas en motsättning mellan dessa.
I idealvärlden skulle ingen tjäna pengar på utsatthet. Men i idealvärlden skulle det inte heller finnas några flyktingar. För att kunna ägna hela sin tid åt en verksamhet är det naturligt att vilja få lön för mödan. En fungerande verksamhet måste dessutom ha en god ekonomi. Verkligheten är att dessa asylboenden behövs eftersom att alla kommuner inte är med och delar på det ansvar som Sverige som land har åtagit sig. Verkligheten är att civilsamhället inte klarar av situationen med frivilliga insatser. Verkligheten är att, förutom Sverige och Tyskland, är det ytterst få medlemsländer i EU som fullt ut samarbetar med FN och tar emot så kallade kvotflyktingar. Skulle de göra det hade 100 000 flyktingar kunnat garanteras skydd.
I den perfekta världen skulle ingen behöva lämna sitt hem av rädsla för livet. Men vi lever inte i den världen. Det leder till enorma problem, men lösningen på dem är inte att blunda eller stänga dörrar. Inte att låta människor dö i Medelhavet eller skälla på vinstintressen i ett debattprogram. Det är att i varje situation stå upp för mänskliga rättigheter. Att ställa krav på sig själv, företag, politiker, kommuner och andra EU-länder att dela på ansvaret. Europaparlamentsvalet avgörs på söndag. Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna säger nej till möjligheten att söka asyl utanför EU:s gränser. Det innebär att situationen får fortsätta som den är, när EU egentligen behöver en tydlig asylpolitik som slutar med dubbelmoralen. Man hälsar inte människor välkomna med stormiga hav eller höga murar.
Johanna Lundgren Gestlöf