Människors förmåga till medkänsla och att lämna en hjälpande hand i farans stund är stor. Vi ser det i dagarna, hur snabbt en opinion kan väckas med goda resultat.
I Gnesta kommun och hela närområdet har privata initiativ ordnat ett snabbt stöd och omfattande hjälp till nyanlända flyktingar vid Solbacka utanför Stjärnhov. Människa till människa är det för många omöjligt att blunda eller vända ryggen. Det ger hopp.
Den gripande bilden på en drunknad liten pojke vid en Medelhavets stränder har fått den breda debatten att handla om hur människors nöd ska kunna lindras. Viljan att göra skillnad för de lidande kanaliseras i rätt riktning. Alla kan göra något. Det värmer.
Men här krävs även ett handfast europeiskt politiskt ledarskap, för att understryka styrkan i demokratiska samhällen. I dagarna har det personifierats av den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Hennes bestämt pekande hand fick Europa att börja hantera flyktingkatastrofen som ett gemensamt problem. EU måste enas om en rimlig ansvarsfördelning. Andra rika demokratier som USA, Kanada och Australien behöver göra mer än i dag.
För problematiken försvinner ingalunda på en höst. Räkna med stora flyktingströmmar i flera år. Om inte de krafter som driver kriget och ökar flyktingströmmarna vidare kan stoppas.
Det handlar om IS, al-Qaida och den syriska diktaturen, men i bakgrunden finns även Iran och Saudiarabien, dikaturer vars pengar och krigsmateriel göder var sin sida. Ryska styrkor rapporteras strida på den syriska diktatorns sida. Terrorister säljer stulen olja via skrupelfria mellanhänder. Turkiet utnyttjar krigstillståndet för att attackera kurdiska styrkor, en av få krafter som utgör ett ordnat motstånd mot folkmord och övergrepp. EU och de demokratiska staternas svar måste vara mer än flygattacker och amerikanska drönare.
Det kaotiska kriget i Irak och Syrien utgör den dödliga ekvationen och leder till de civila dödsoffren i sönderbombade städer och i Medelhavets vatten. EU:s oförmåga att administrera lagliga, kontrollerade flyktvägar utnyttjas av organiserad brottslighet. Det är flyktingsmugglarnas känslokyla som dömer människor till undergång på Medelhavet i sjöodugliga farkoster.
Det riktigt svåra är alltså inte att ta emot alla värnlösa flyktingar under pågående katastrof. Inte heller att ge dessa en någorlunda dräglig tillvaro. Inte heller är det att lagföra de terrorister som lämnat Europa för att begå brott mot mänskligheten i terrorismens namn. Ett gemensamt europeiskt agerande kan möta alla dessa utmaningar.
Det riktigt svåra är att se hur det ur helvetet i Irak och Syrien ska kunna formas en framtid värd namnet, en framtid befriad från folkmördande terrorister, diktatorer och brutalt förtryck. Låsningarna i FN är starka, läs: Ryssland och Kina. Hoppet för diplomatin är minimalt. Att definitivt förhindra nya flyktingkatastrofer kan kräva vapenmakt, att döda för fred. Är vi beredda på det?