Valet av att vara ensam är ofta normbrytande och något som ifrågasätts av samhället. Att till exempel gå på bio eller teater ensam anses som förnedrande av många och bemöts socialt på ungefär samma sätt som valet att inte dricka alkohol på en fest. Individens behov av att vara ensam upplevs dock som ökande i vår samtid, till följd av ständig uppkoppling mot sociala nätverk.
Forskning menar att ensamhet går att mäta och på lång sikt är skadligt. Negativa sociala situationer hör ofta ihop med ensamhet och kan vara lika skadligt för hälsan som rökning eller fetma. Samma forskning menar att människor är sociala varelser som behöver social respons för att må bra. Samtidigt framhålls känslan av ensamhet som en varningssignal, en känsla av att något måste förändras – och kan i själva verket kan vara positiv för samhället. Människor som känner sig ensamma söker sig ofta till någon form av frivillig samhällshjälp och hjälper på så sätt både sig själva och andra.
Har ensamhet blivit vanligare kan man fråga sig. I en tid med sociala medier där social uppskattning ofta mäts i antal gilla-klick på Instagram vore det inte helt förvånande. Man ska dock akta sig för att dra några sådana slutsatser eftersom det praktiskt taget är omöjligt att veta hur ensamhet uppfattades för 100 eller 1 000 år sedan. När människan levde i små isolerade samhällen kan man föreställa sig att ensamheten var väldigt synlig, samtidigt som den kanske var lättare att välja eller råka ut för. Mänsklig kontakt bör sannolikt ha varit betydligt lättare att undvika på den tiden. Med stora sociala nätverk och ett utbyggt välfärdssystem borde det rimligen vara svårare att råka ut för ensamhet, eller att ens kunna välja att vara ensam. Men med en ökande anonymitet bland tusentals Facebook- eller Twitterkontakter kan sanningen vara den motsatta. Att hamna i en oönskad ensamhet eller utanförskap är nog betydligt lättare bland 100 ytligt bekanta än bland tre nära vänner. Omvänt är det troligen också lättare att måla upp en fasad av att inte vara ensam.
Ensamhet romantiseras ofta. Inte sällan målas då bilden av en upplyst människa upp, som funnit någon form av sinnesro i sig själv och inte behöver framhäva sig själv genom andra för att få ro. Nietzsches övermänniska som ensam leder sitt öde har flitigt fortplantats genom litteraturen av till exempel August Strindberg. I mer nutida litteratur kan man se samma typ av ideal i J.K. Rowlings böcker om Harry Potter, där Harrys känsla av att han ensam måste besegra Voldemort är central för handlingen.
Oavsett om ensamheten är vald eller påtvingad för individen är det viktigt att det finns möjligheter att ta sig ur ensamhet. Samhället har att viktigt ansvar för detta. Dels i rena välfärdsfunktioner, men också i ren medmänsklighet – människa till människa.
Adam Arnesson