Det är ett viktigt år för klimatet. De milleniemål som FN antog för femton år sen för att förbättra för världens fattiga löper i skrivande stund ut om 234 dagar. I september möts FN:s medlemsländer i New York för att anta den globala post2015-agendan för hållbar utveckling. Däri ingår sex teman, varav hälften handlar om klimathotet och miljöutmaningarna.
I december hålls sedan FNs 21:a klimatkonferens, denna gång i Paris. Förhoppningen är att ett nytt bindande klimatavtal ska komma till stånd. Besvikelse har varit ett återkommande ord efter tidigare klimatkonferenser, men mycket har gått ut på att förbereda avtalet inför just Paris-konferensen.
Ett ständigt problem i förhandlingarna är spänningarna mellan västvärlden och utvecklingsländerna. Vi har stått för största delen av utsläppen och blivit rika på kuppen men nu ställer vi krav på u-länderna att de måste ta ansvar för miljön.
För att lyckas med en varaktig hållbar utveckling måste nya, globala system mot miljöförstöring införas. Bästa sättet att komma till bukt med problemen är att prissätta miljön korrekt. Genom att inkorporera miljöpåverkan i marknadspriserna straffas dåligt beteende utan att konkurrensen snedvrids. Den som förstör får betala, de som producerar och konsumerar miljövänligt gynnas. Dessutom stimuleras innovation av bättre tekniker.
Inom EU har vi redan ett system med utsläppsrätter. Problemet är att marknadsmekanismerna fungerat dåligt. Det pris som initialt bedömdes som effektivt låg på 30 till 50 euro per utsläppsrätt. Under finanskrisen halverades priserna på grund av ett enormt överskott av utsläppsrätter. I dag är priset nere på 7,50 euro. Det krävs ingen miljöingenjör eller superekonom för att räkna ut att systemet inte fungerar som det ska.
Därför var det mycket goda nyheter som nådde ut från Europaparlamentet i tisdags – en uppgörelse mellan parlamentet och ministerrådet, där klimatvännerna är vinnare. Ett nytt system för utsläppsrätter kommer att införas 2019, två år tidigare än i ministerrådets ursprungsförslag. Då skapas också en reserv dit utsläppsrätter flyttas, bort ifrån marknaden, för att hålla uppe priserna.
Bland de som drivit på i processen finns Centerpartiets Fredrick Federley. Andra förhandlare från bland annat den konservativa gruppen i parlamentet stretade emot skärpningar av förslaget. Federley å andra sidan la grunden för att ytterligare 600 miljoner utsläppsrätter lades till reserven utöver ursprungsförslagets 900 miljoner.
Starka krafter inom vissa kapitalstarka industrier lobbar hårt för att slippa höjda priser på utsläpp. Somliga i Europaparlamentet springer gladeligen deras ärenden. Vad Federley med flera bevisade är att det går att vara tuff i klimatförhandlingarna. Och att det faktiskt spelar stor roll vem vi valde att lägga vår röst på i förra årets EP-val.
Johanna Lundgren Gestlöf