För drygt tio år sedan satt jag på en liten restaurang i Ankara. På den öppna eldstaden i rummet intill bakades bröd som sedan serverades varmt till gästerna. En kort bit bort låg en sådan klassisk basar, där precis som traditionen bjuder inget pris var fast, utan enbart en följd av hur kall förhandlare du klarade av att vara. Jag betalade antagligen mer än nödvändigt.
Det var en tid då Turkiet drömde om Europa, att vara en demokrati bland andra. Reformtakten var inte precis imponerande, men målbilden var tydlig. EU var inte lättflirtat och skepsisen inför turken var närmast huggen i sten.
I dag kohandlar parterna i stället med varandra om Europas gränser. Med EU:s goda minne ska Turkiet bli en stoppkloss för flyktingsmugglare och uppsamlingsplats för flyktingar till EU. Utvecklingen går mot kollektiva bedömningar, där ursprungsland blir nyckeln till om någon lyssnar på dina flyktskäl eller inte. Flyktingar från andra stater än det sönderfallande Syrien möts av en generell stoppskylt.
EU:s inre förhandlingar är bakbundna av vad Turkiet kan tänka sig att göra. Att EU lär sponsra de turkiska gränskontrollerna med stora summor euro verkar vara givet. Statsminister Stefan Löfven (S) försöker sig på ett hurtfriskt påstående om att de farliga resorna över Medelhavet därmed har stoppats. Att framställa Turkietförhandlingarna som en humanitär insats är bara dumt. Det är EU som försöker få höjd på de egna yttre gränshindren, inget annat. Att skicka tillbaka alla till Turkiet är ju en form av "ordnad process" för att använda löfvensk terminologi.
Det finns en bister ironi i EU:s behov av ett samarbetsvilligt Turkiet. Erdoğan-regimen har i stället för ökad rättssäkerhet och ett slut på politiserade domar valt att gå hårt åt oberoende medier och politiska motståndare samt etniska minoriteter som kurder. Unionens behov av gränsvaktande gör att kritik mot regimen i bästa fall blir tystlåten, i övrigt inget alls. Uppgifter från kurdiskt håll om hur turkiska gränsmyndigheter underlättar för IS att bedriva svarthandel med stulen olja, lämnas exempelvis närmast orörda.
Migrationspolitiken splittrar EU:s ledare. Några känner ett starkt behov av gemensam ansvarsfördelning. Andra vill inte göra något alls. Att asylrätt och individuella prövningar hamnar ordentligt i kläm i ett sådant läge är tragiskt, men inte förvånande. Detta är ingen ädel tid i det demokratiska Europas historia.
Situationen i den flyktingtäta Mellanösternregionen gynnar i stället sluga spelare som gärna kohandlar utan moraliska begränsningar. Turkiet spelar det spelet, intresset för att krossa IS är minimalt. Ryssland nyttjar samma premisser, intresset för ett demokratiskt Syrien är obefintligt. Detsamma gäller Iran och Saudiarabien. USA och Europa sitter i samma basar, där allt är förhandlingsbart. När Turkiet upphandlas som uppsamlingsplats för flyktingar är EU:s själsliga våndor begränsade.