Har jämställdheten gått för långt? I sitt omtalade sommarprat berättar artisten Zara Larsson om sin syn på feminism. I ett mycket klokt resonemang lyfter hon hur manshat är en naturlig reaktion på det kvinnohat som genomsyrar skrämmande stora delar av samhället. Hur det är naturligt att man hatar sin förtryckare, den som utsätter en för hot och våld.
Det är inget som säger att du som föds som man är våldsam, men de våldsamma är oftast män. Det finns inget som säger att du som man tycker att kvinnor som tar plats borde våldtas till döds, men de som skriver såna hot är oftast män. Det är inget som säger att män i relationer är farliga, men det är oftast i hemmet kvinnor blir misshandlade. Det är en viktig skiljelinje. Och det går inte att blunda för att många enskilda fall tillsammans blir en struktur.
Offren är kvinnor. Men också homosexuella, transpersoner och rasifierade. Det finns de som tycker att personer som inte passar in i patriarkatets stereotyp ska sluta göra sig till offer. Men som Zara Larsson säger: Hon gör sig inte till ett offer, hon är ett offer. Ett offer för strukturer, maktbalanser och en kultur där det tycks ha blivit helt okej att skriva vad som helst till andra människor så länge man sitter bakom en datorskärm.
Även männen är offer för detta system. Man ska vara macho, inte prata om känslor, inte bry sig för mycket. Zara ber i sitt sommarprat om ursäkt till alla vänliga, bra män som hon, liksom så många andra unga flickor, möter på stan. Hon ber om ursäkt för att de blir offer för flickors rädsla. Att unga tjejer skyndar på stegen för att inte vara för nära. Att de går med nycklarna i knytnäven, redo att slå till. Att de inte svarar på en vänskaplig kommentar om väder och vind. För risken finns att det är fel man de springer på och de har helt enkelt inte råd att chansa.
Så länge som vårt samhälle är uppbyggt på att en vit, medelålders man är normen kommer det att finnas offer för detta. Därför måste det motarbetas. Därmed inte sagt att något blir bättre för en enskild individ för att hen iklär sig en konstant offerkofta och lever därefter.
Jämställdhetsgurun Ebba Witt-Brattström får med anledning av Zaras sommarprat vara med i en utfrågning i Sveriges Radio. Hon får frågan om det vi ser är en ny feministvåg där förtrycket motarbetas av nya samhällsgrupper och där kampen inte enbart gäller kvinnor utan alla förtryckta minoriteter. Kanske, blir svaret.
För egentligen är det samma kamp som alltid förts. Men för att det ska ge resultat måste kämparna vara många och utspridda. Det finns ett värde i att extremfeminister väcker debatt, att Zara Larsson provocerar och att liberaler ifrågasätter synen på kollektivet. Men det som behövs mest av allt är att gemene man ser sig omkring och gör det jämställt där. Jämställdhet är en perfekt balans. Då kan den inte gå för långt.
Johanna Lundgren Gestlöf