Hur var nu vänsterns huvudargument om varför privat driven välfärd per definition är dåligt? Något i stil med att det bara går att utföra välfärdstjänster på ett enda sätt, och att kommuner och landsting har kommit på de ultimata metoderna. Samt att vi redan vet precis hur mycket välfärd måste kosta och att alla som utför tjänsterna till en lägre kostnad än så då måste skära ner på något och därmed leverera sämre kvalitet.
Detta är givetvis raljant och drivet till sin spets, men det är inte långt ifrån mångas uppfattning. Byggbolag är de företag som det offentliga köper mest tjänster av för skattepengar – för att bygga hus och vägar. Men många tycker inte det är ett problem. Däremot att ett annat företag får betalt för att utföra välfärdstjänster i husen anses problematiskt. Kritikerna menar att det är stor skillnad på att bygga ett hus och utföra en tjänst. Att det första kan göras mer effektivt, det andra inte. Att det bara finns ett sätt att driva ett äldreboende på och alla som gör det för en lägre kostnad då måste göra det sämre.
En ny rapport från Östersund och en från Stockholms Handelskammare lyckas erbjuda bra motargument mot ovanstående resonemang. I Östersund beställde kommunen en utvärdering av två äldreboenden, ett kommunalt och ett privat i Torvalla. De två valdes för att de hade så lika villkor som möjligt och man undersökte ekonomi och kvalitet. Stockholms Handelskammare har inför regeringens välfärdsutredning kartlagt hur många som jobbar i den privata välfärdssektorn. I samband med det gjordes också en sammanställning av den forskning som finns, för att försöka svara på om det finns några generella kvalitetsskillnader på privat och offentlig välfärd.
Undersökningarna kom fram till ungefär samma resultat. Det finns mycket små skillnader, men de som finns tyder på att privat välfärd är något bättre kvalitetsmässigt och att välfärdstjänsterna utförs något billigare. I fallet Östersund skilde det 15–18 procent i kostnad mellan privat och offentligt drivet.
Det vore önskvärt om politiker från särskilt det rödgröna laget verkligen läste dessa utvärderingar. Privata utförare har visat om igen att de kan utföra välfärdstjänster minst lika bra som det offentliga, men till ett lägre pris. Det som givetvis borde spela roll i sammanhanget är kvalitetsmått – inte vem som driver verksamheten. Både populära Ersta diakoni, som knappast kan anklagas för att vara några kapitalister, och en vänsterpolitiskt aktiv välfärdsföretagare har nyligen gått ut och skrivit om hur vinst är nödvändigt för att de ska kunna driva sin verksamhet.
Fler borde lyssna på vad de har att säga.
Hanna Marie Björklund