Det finns mycket att säga om regeringens budget. Den är jobbfientlig, utvecklingshämmande men främst av allt förstör den den positiva utveckling Sverige har sett under de senaste åtta åren. Även alliansen gjorde snedsteg, men aldrig har dessa varit så outgrundliga och kontraproduktiva som det Löfven och Andersson presenterar i höstens budget.
Ett konkret sådant förslag är slopandet av den bortre parentesen, som på vanlig svenska innebär att gränsen för att få sjukpenning som var tidsbegränsad till 914 dagar, med en successiv nedtrappning i sjukpenningens nivåer, nu tas bort. När alliansen införde denna gräns hördes det starka röster om medborgare som hade blivit utförsäkrade. Det fanns dock betydligt fler som lyckades hitta tillbaka till arbetsmarknaden.
Gränsen gjorde det möjligt att sänka kraftigt både sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det gjorde man inte genom meningslösa pysselsättningar à la de rödgröna utan genom att skapa incitament för att bli självförsörjande. Att ha Försäkringskassan som förmyndare är en rak väg till utanförskap. Därför är det extra viktigt att poängtera att utanförskapet minskade från 20 till 13 procent under de åren alliansen stramade åt sjukförsäkringen.
Regeringen förstår vikten av denna reform. Finansministern själv har framfört sin oro för att fler kommer in i sjukförsäkringen och att fler förtidspensioneras om den bortre parentesen slopas. Även Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Saco med mera har varnat för den dramatiska ökningen av de redan skyhöga sjuktalen. Ändå väljer man att ta bort den bortre parentesen.
Det finns forskning som tyder på att i vissa fall av psykisk ohälsa är sysslolöshet den sämsta behandlingen. Man behöver heller inte vara ett geni för att inse att ju högre ersättningar desto fler som gör anspråk på dessa. Det problematiska med detta är att oavsett om man utnyttjar systemet eller inte är det förvånansvärt lätt att fastna i det. Sannolikheten att man kommer tillbaka till arbetsmarknaden minskar för varje dag som sjukskrivningen pågår, något som i sin tur gör människan ännu sjukare. Arma individer slukas av systemet, som uppenbarligen inte alltid har den bästa lösningen på problemen.
En grundläggande välfärd ska finnas där för de allra mest behövande, inte de arbetsskygga och allra minst som ett politiskt styrmedel för att uppnå illusionen av jämlikhet. Att försörja sig själv och inte bli försörjd av någon annan är alltid den rätta vägen till ett rättvist och inkluderande samhälle.
Viktoryia Khromchanka