I dag, fredag, är det ett år sedan katastrofbranden tog fart i ett kalhygge i Surahammar i Västmanland. Det ger oss möjligheten att se tillbaka på en ohygglig rekordvecka, ett fruktansvärt dåligt arbete från Myndigheten för Samhällsberedskap och en fantastisk insats från engagerade människor som ville hjälpa till.
Dagens Nyheter publicerade redan under gårdagen en artikel som belyste de frivilligas hjälp och handlingskraft under förödelsen (30/7). Och hur det blev en ögonöppnare inför eventuella framtida katastrofer i Sverige. Myndigheternas agerande i samband med katastrofbranden var under all kritik, medan Frivilliga Resursgruppen (FRG) bidrog med så mycket engagemang att personerna som hjälpte till nästan blev överflödiga.
På så sätt krossades myten om den kyliga och ohjälpsamma svensken i fjol. Svenskar kan minsann vara både handlingskraftiga och varmhjärtade, när det gäller. Samtidigt finns det i Sverige en skadlig uppfattning om att samhällets problem ska lösas av politiken. Under välfärdsstatens trygga vingar inser vi inte att myndigheter inte alltid kan lösa våra problem. Och att de ibland saknar det engagemang och den vilja som finns hos människor som agerar av fri vilja, för att hjälpa andra människor.
FRG består av personer som i sin tur är med i olika frivilligorganisationer. Grupperna hjälper till både till vardags och i samband med större kriser. I november i fjol blev Flen den första sörmländska kommunen att sätta ihop en frivillig resursgrupp, och därefter har även Strängnäs hakat på. I övrigt går arbetet med krisberedskap i Södermanland uppenbarligen för långsamt.
Enligt närhetsprincipen är det i första hand kommuner, sedan länsstyrelse och i sista hand staten som bär ansvar för katastrofer i Sverige. Alla dessa instanser måste bli bättre på att mobilisera de frivilliga krafterna i samhället. Om FRG kan utnyttjas bättre vid stora katastrofer för att ta hand om mindre, enklare uppdrag, skulle det givetvis underlätta mycket för myndigheterna och det övriga civila försvaret.
I Södermanlands länsstyrelses risk- och sårbarhetsanalys från förra året beskrivs hur all totalförsvarsplanering legat nere sen början av 2000-talet och att kunskapen om det civila försvaret sakta men säkert gått i pension. Det har öppnat nya utmaningar för det civila försvaret, och grupper som FRG måste kunna inkluderas bättre, med tydliga rutiner, så att inte arbetet blir lika oorganiserat som vid branden i fjol. Att olyckor tenderar att vara oförutsägbara gör också att bestående, stabila rutiner för det civila försvaret blir av hög vikt.
Eva Wessel tog över delar av myndigheternas ansvar när byn Ängelsberg hotades att tillintetgöras av elden i fjol. Hon besökte nyligen Södermanland och berättar i Dagens Nyheters artikel som tidigare nämndes att Södermanlands länsstyrelse och de sörmländska kommunerna "aldrig tänkt på" att de har möjlighet att använda sig av FRG. Låt oss hoppas att Wessel nu inspirerade politikerna tillräckligt för att en förändring ska ske.