Den omdiskuterade ministern fick gå. Dagen efter borde debatten ha börjat att nyktra till, bortom de inledande känslostormarna. Men ack nej. Miljöpartiledningen valde att gå i rakt motsatt riktning. Det är rimligt att försöka argumentera för sin sak, men orimligt att göra självömkan till bärande offentlig strategi.
Efter Mehmet Kaplans avgång var det nästintill alla andras fel att bostadsministern hade fått kicken. Allas, utom Kaplan själv, Miljöpartiet och språkrören. Det är en krishantering som möjligen kan vara framgångsrik inom en sekt.
Försöken att vara så strategiskt smart som möjligt och därmed så repetitiv som möjligt för att minimera den egna skadan blir lätt till parodi. Miljöpartiets ledning, uppbackad av varumärkespåverkare som Europaparlamentarikern Peter Eriksson och grundaren Per Gahrton, har helt och hållet låtit sig slukas av detta. Tänk bara, en enda centralt placerad röst som i morgonsoffan kunde erkänna att Kaplan-affären inte har varit bra för partiet, en enda central röst som krasst konstaterade att det här är en lärdom för framtiden. Det hade brutit den märkliga känslan av en verklighetsfrånvänd partiledning som i dag delar regeringsansvaret för Sverige.
Kanske är det frenetiska försvaret utåt en reaktion på att umgänget inom regeringen är ytterst ansträngt. Kanske vägrade Kaplan att gå, in i det sista, och allt blev infekterat. Men maktens känslostormar ger få sympatier. Miljöminister Romson krånglade in så sig i ett resonemang om elfte september-terrorismen som var som gjort för att missförstås. Gahrton satt i en annan tv-soffa och förklarade att allt var Israels fel. Båda borde ha stannat hemma – och kylt ned känslorna.
När partier krisar – och låt oss vara ärliga, Miljöpartiet är mitt uppe i en massiv identitetskris på riksplanet – är det lätt att tappa fattningen. Ett regeringsarbete får lätt en "vi-mot-hela-världen"-känsla. Väggarna utåt blir en försvarsmur mot en kritiskt granskande omvärld. Därför är det lätt att uppfyllas av en "bästaste finaste gänget"-känsla, men det är en illusion. Alla är utbytbara i en regering. Det finns inget anställningskontrakt att försvara sig med. Bara sunt förnuft och förmågan att hålla huvudet kallt när det blåser iskalla vindar. Den som tappar fattningen förlorar. Och då har vi inte ens nämnt det här med Vattenfall och försäljningen av de tyska kolgruvorna som blir nästa magsårsrisk för partiet.
Möjligen kan koalitionspartnern Socialdemokraterna ha något att vinna på det som sker. Plötsligt höjs röster, även från den politiska mitten, för att S ska få fler ministrar – på MP:s bekostnad. Detta är dubbel olycka för firma Romson och Fridolin. De två språkrören bär det yttersta ansvaret för krishanteringen och för bilden av regeringsdeltagandet. I maj väntar en kongress där regeringsdeltagandet kan få ett abrupt slut – om Miljöpartiets medlemsombud bestämmer annat. Och ärligt talat, i nuvarande läge vore det inte ens förvånande.