Med start i dag har Kristdemokraterna sitt riksting. Att det ett år före valet ser problematiskt ut i opinionen är inget ovanligt för partiet, men talande. Bytet av partiledare från den sympatiske Göran Hägglund till den mer hårdslående Ebba Busch fick ingen långsiktig verkan.
Ett tag ryckte Busch till sig väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna, genom att placera sig närmare SD än vad M då stod. Det gav effekt. Till priset av att man tryckte undan de mer socialliberala drag som länge varit del av Kristdemokraternas kärna, medkänslan för flyktingars öden, för de utsatta och de svaga. Med Busch-linjen kommunicerades flyktingfrågan i stället som ett samhällsproblem och asylpolitiken var något som krävde en mer än hårdhänt uppstramning.
Värdet av att sträcka ut en hand också till den du inte känner sitter djupt, inte minst i partiets frikyrkliga rötter. Det KD som drog mer åt vad som kan kallas ”populistisk höger” i förenklad form, valde aktivt bort detta. I maj 2019 fick KD och Busch-linjen närmare 10,7 procent i Novus väljarbarometer. Samtidigt nådde Moderaterna knappt 18 procent och SD var hack i häl med 17,7.
Busch fick betalt. I stunden.
I konkurrens om väljare sitter inget parti still. Ju mindre av liberalt tankegods Moderaterna därefter torgförde, i utbyte mot mer av populistisk "höger", desto svårare blev det för KD. Utrymmet mellan M och SD är i dag smalare än någonsin och där kläms KD. I Novus novembermätning får partiet 4.1 procent.
Så här sade den tidigare partiledaren Alf Svensson i somras i en DN-intervju: ”...det begriper ju varenda människa att vi inte kan ta emot alla de 70-80 miljoner som FN säger är på flykt. Men det är inställningen, att försöka stoppa så många som möjligt, som är så konstig.”.
Varje parti har en själ, i någon form.