Vårt parti är inne i ett omfattande förnyelsearbete för att staka ut en liberal reformagenda. Vårt uppdrag ska vara att ge alla förutsättningar att nå sina livsmål. Som en del av förnyelsen har partistyrelsen beslutat att föreslå att Folkpartiet p å landsmötet den 20-22 november byter namn till Liberalerna, skriver Jan Björklund på DN Debatt (17/11).
Att Folkpartiet liberalerna, som det fullständiga namnet lyder, behöver förnyelse är en underdrift. Just namnet Liberalerna sägs vara en tillbakablick på partiets glansdagar och de viktiga rörelser som liberala krafter har stått bakom, exempelvis allmän rösträtt.
Folkpartiet av i dag är ett litet socialliberalt parti för akademiker och unga, varav den senare gruppen är mer vänstervriden än den äldre generationen. I praktiken har Folkpartiets återkommande närmanden till regeringen efter valet samt utspel om föräldraförsäkring, barnomsorg och folkhälsofrågor, spätt på bilden av ett kluvet parti. Å ena sidan syns en försvarspolitik som ligger till höger om Moderaterna, å andra sidan ett ja till att köra över det kommunala självbestämmandet och ett ja till en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen som främst applåderades av socialdemokrater och miljöpartister. En socialistisk folkhälsomoralism grumlar bilden av de tänkta renläriga liberalerna ytterligare.
I DN-artikeln hävdar Björklund att liberaler kan komma till olika slutsatser i avvägningen mellan tillväxt och utjämning, valfrihet och jämställdhet eller mellan individens eget ansvar och samhällets gemensamma. Det är dilemman främst för socialliberaler. För liberaler borde det vara självklart att den individuella friheten bör komma först. Enligt Björklund byter man namn av respekt till partiets traditioner och historia där den centrala punkten är demokratin och den demokratiska processen.
Den demokratiska process som dagens folkpartister värnar mer än gärna om är EU. Däremot är partiet svagt på att se unionens tillkortakommanden och riskerna med en svällande byråkrati. Ett akademiskt och inte praktiskt förhållningssätt till samarbetet mellan stater brukar få företräde. När vi andra liberaler drömmer om ett samhälle med minimal klåfingrighet från statens och EU:s sida vill folkpartister gärna skicka mer pengar och makt till byråkratins överförmyndarskap.
Det finns ingenting som är så kostnadseffektivt som liberalismen, samtidigt som ökar notan för EU-samarbetet, och följs allt för ofta nya begränsningar för såväl individer som lokala samhällen. Att ha ett namn med historisk förankring är en sak, men att försöka göra comeback på gamla meriter bör vara svårt för Folkpartiet. Det som skulle behövas är en ny politik och möjligen en ny partiledare.
Viktoryia Khromchanka