En demokratisk fars som inte speglar folkviljan. Alliansen sanktionerar regeringspolitiken. DÖ borde dö. Ett utskällt barn har många namn.
De fyra allianspartierna hade alla chanser att sänka den vårbudget som regeringen lade fram. Det hade skonat företagen från skadliga skattehöjningar. Det hade skonat arbetsmarknaden från dåliga förslag som gör många enkla jobb dyrare. Det hade kanske förhindrat regeringen att börja, med Vänsterns Ulla Anderssons ord, "rulla tillbaka" drygt åtta år av den Allianspolitik som har varit bra för Sverige. Men kom också ihåg att även Sverigedemokraterna ville höja priset på ungas arbete.
Alternativet till dessa dyrköpta steg bakåt för Sverige är ett nytt parlamentariskt kaos. En icke-socialistisk frustration ger sig till känna. Det pekas finger åt alla håll. Det är inte svårt att förstå. Bara ett av fyra Allianspartier kan tänka sig ett nyval, Centern, resten samlar kraft för 2018. Enskilda ledamöter, som Moderaternas Finn Bengtsson, går sin egen väg – och röstar emot regeringen. Det hade varit ett logiskt val för varje enskild Alliansledamot att rösta likadant – med en annan parlamentarisk situation än det rävgift som nu råder.
Decemberöverenskommelsen, DÖ, ger magsårsliknande reaktioner bland många av Alliansens väljare. Varken regeringspartierna eller Vänsterpartiet vann valet. Det var Alliansen som förlorade för många väljare – främst till Sverigedemokraterna. Det kostar på. De väljare som proteströstade på SD, vände Fredrik Reinfeldts regering ryggen och ändå trodde sig kunna få Alliansfärgad regeringspolitik hade mer än lovligt dålig koll. Ett parti baserat på invandringsfientlighet och vilt viftande populism ska aldrig ha veto över en Alliansregerings hälsa.
Decemberöverenskommelsen lever så länge det saknas bättre alternativ – och det är den svåraste prövningen för Alliansen den här mandatperioden. Ska Alliansen gå ifrån den, måste den vara rustad för en framtid där bara majoritetsregeringar kan styra.
Så länge sitter den svaga Löfven-regeringen kvar – och får igenom sin budget. Ett land måste styras. En riksdag måste kunna ta ansvar. Det skadar förstås Allianspartierna att regeringens politik inte stöter på tillräckligt motstånd. Utvecklingen är allt annat än en seger för demokratin och inte heller någon vinst över SD-populismen. Det är enbart vardagspragmatism. På samma sätt som dubbelsidig lunginflammation går före ebola.
Sverige behöver en mer framåtsyftande regeringspolitik, där skattebördan på arbete hålls nere för att jobben ska bli fler, där ideologiskt hat mot hushållsnära tjänster och entreprenörskap inom vård, skola och omsorg förpassas till papperskorgen. Det kräver inte bara att stödet för de rödgröna faller. Sverigedemokraterna måste också förlora många väljare till Allianspartierna. Då skulle DÖ-kritikerna få precis all den regeringspolitik som de nu frågar efter.