Det här är skit. Så beskrev ministern och språkröret Gustav Fridolin (MP) den egna regeringens förslag för att möta flyktingkrisen tidigare i år. Det är enkelt att förstå vad han syftar på. Regeringen bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet genomför just nu en migrationspolitik som går rakt emot vad Miljöpartiet lovade inför valet 2014.
Några veckor innan förra valet skrev Fridolin med flera på DN Debatt att "vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma till Sverige". Tydligheten var föredömlig, och löftet utgjorde en av få konkreta utfästelser från de rödgröna. Ett och ett halv år senare är verkligheten nu en helt annan. Partiets språkrör har offentligt fått förklara att deras löften inte är att ta på allvar utan snarare ska ses som visioner. I stället medverkar de nu till den hårdaste åtstramningen av svenskt flyktingmottagande i modern tid.
Både inrikesminister Anders Ygeman (S) och justitieminister Morgan Johansson (S) har under vintern varnat för ytterligare skärpningar av migrationen, och den senare säger sig sikta på ett lägre mottagande än Migrationsverket lägsta prognos om 70 000 migranter i år. Miljöpartiet verkar dock fortsätta på den tidigare inslagna linjen. Så fort de ges möjlighet förklarar företrädare att de inte står bakom sin politik, att reformerna bara är temporära och att partiet inte kommer medverka till några ytterligare åtstramningar. Partiet uppvisar på så vis inget intresse för att ta ansvar för den politik de både röstar för i riksdagen och sedan är med och genomför i regeringen.
Inför valet 2014 målades en mörk bild av Sverige upp. Något håller på att gå sönder sa de nuvarande regeringspartierna, samtidigt som de lovade snabba lösningar. När regeringen nu sviker sina löften och sedan vägrar stå för det lämnar de väljarna med en mörk samhällssyn och utan något att tro på.
Utvecklingen i Europa och USA visar riskerna med när politiker backar från sitt ansvar, och genom sitt agerande i migrationsfrågan har Miljöpartiet visat att väljare inte behöver ta politikers ord på allvar.
Inför valen 2006 och 2010 var Alliansen tydliga med sina löften. Arbetslinjen samt ordning och reda i de offentliga finanserna var tydliga ledord som fylldes med konkreta reformer. Förslagen uppskattades inte av alla, men ingen kunde anklaga dem för att bryta sina löften eller att inte stå för sin politik när de satt i regeringen. Resultatet blev stigande valdeltagande, rekordhögt förtroende för statsministern och regeringen samt en nästan helt död debatt om brutna vallöften. Det är en verklighet som känns väldigt långt bort just nu, men ett första steg för den nuvarande regeringen skulle vara att de slutade vara i opposition mot sig själva och började stå upp för sin politik. Isak Trygg Kupersmidt