Oxelösunds kommun fick EU-pengar via länsstyrelsen för att göra skärgården mer besöksvänlig. Tanken var god. Det är ett naturligt led i utvecklingen av turismen i Sörmland att göra attraktiva besöksområden lättare att besöka. Turister och båtfolk skulle få bättre möjligheter att upptäcka och njuta av en förhållandevis oexploaterad innerskärgård.
Det var bara ett krux. För att göra det lättare för medborgarna att ta del av den vackra naturen i kust- och skärgårdsområdet lade kommunen bland annat ut bryggor.
Övervakande myndighet är länsstyrelsen. Där förhåller man sig till ett regelverk med mycket högt ställda krav för att en brygga ska bli godkänd längs Östersjökusten. Risker för djurliv och växtlighet väger tyngre än medborgarnas möjligheter att vistas där. Bryggorna ska bort (SN 17/1).
Med ena handen godkänner länsstyrelsen alltså att EU-medel används för att utveckla Sörmlandskusten och få fler att uppleva den vackra skärgården. Med den andra kastas planerna över ända, för att värna Sörmlandskusten och den vackra skärgården. Det är en orimlig rundgång.
Strandskyddet har blivit till en ständig byråkratisk dragkamp mellan det utvecklingspositiva och det naturvärnande. Länsstyrelserna beslutar, när det kommer till kritan, närmast uteslutande till det senares fördel. Det har inte blivit lättare för kommuner med mycket strand att utvecklas.
När strandskyddsreglerna ändrades för några år sedan var det med ett uttalat syfte att göra det enklare att utveckla strandområden och landsbygdsboende. I första hand handlade det om insjöar – vilket Sverige absolut inte lider brist på. Kommunerna skulle få möjlighet att utveckla boendemiljöer närmare vatten, något som brukar göra bostäderna mer populära och mer värda. På alldeles för många håll, däribland Sörmland, slutade detta med att strandskyddet snarare ökades på än drogs ned. Ett typexempel var den stora sjön Båven, där det i princip blev ett stopp för strandnära exploatering. Attraktiva boendemiljöer skulle tydligen bara upplevas på avstånd. De nya reglerna gav för stort utrymme för generella förbud.
Vad gäller Östersjökusten var det egentligen aldrig tal om att underlätta exploatering på samma sätt som för insjöstränder. Kustremsor och skärgårdsöar skulle ha ett fortsatt starkt skydd. Mot den bakgrunden är det märkligt att projektet Oxelö skärgård fick grönt ljus från länsstyrelsen från början. Länsstyrelsens olika enheter må ha olika uppdrag, men någon form av kommunikation mellan dessa måste vara grunden vid den här typen av projekt.
Det här är något som landshövding Liselott Hagberg behöver ta tag i. Hon behöver också visa att myndigheten vill – och hur den tänker bidra till en utveckling av skärgårds- och strandnära turism. Då kan byråkratiska hinder överbryggas och projekten bli mer effektiva. Inte ens EU har så mycket pengar att det är okej att kasta dem i sjön.