Frågan är om Sveriges regering har en linje ifråga om Nato – eller om det är två. Mycket talar för det sistnämnda. En linje framförs i formella deklarationer och i relationerna med pacifister, neutralitetsnostalgiker och USA-hatare i regeringens egna partiled. En annan linje mejslas fram i mer handfast vardagsarbete, eftersom det inte går att blunda för utvecklingen i vårt närområde.
Sverige ska inte utreda sitt förhållande till Nato, tycker regeringen – av internpolitiska skäl. Behovet av att ta ett rejält grepp om Sveriges mest viktiga försvarspolitiska relationer får stå åt sidan, bara för att regeringen ska motverka splittring inom och mellan partierna på vänsterkanten.
I stället ska Sverige närma sig Nato ändå. Ett tydligt tecken på detta är den gemensamma debattartikel som de nordiska försvarsministrarna i torsdags publicerade i norska Aftenposten. Där skriver försvarsminister Peter Hultqvist (S) om det fördjupade samarbetet och samövandet med Norge, Danmark, Island och Finland. Vi talar om långtgående åtaganden som kan motiveras av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjön och i östra Europa.
Det nordiska samarbetet är ett slags Nato light. Svenska och finska soldater deltar vid stora Natoövningar och samordnar sig med Nato-styrkor och med försvarsalliansens stridssystem. Bara de ömsesidiga försvarsgarantierna saknas. Alternativet är etter värre. Att stå passiv inför återkommande kränkningar är att lägga sig platt och låta svenskt territorium bli till fritt militärt spelfält för andra. Framför allt handlar det om strategiska delar av vårt luftrum och territorialvatten.
Dubbelspelet är onödigt. Även om representanter för Socialdemokraterna och Miljöpartiet ibland halkar in i ett prat om svensk neutralitet så finns det ingen sådan. Sverige är inte neutralt, formellt sett heter det alliansfritt. Sedan många år tillbaka – och i hemlighet många år före det – samarbetar vi med Natoländer. Främst med våra nordiska grannar, inklusive Estland, Lettland och Litauen, men även med tyngre militära pjäser som USA och Storbritannien. Ämnet är relevant, ta i det.
Att låta regeringsföreträdare ge olika budskap beroende på vem som frågar är en ohållbar strategi. Vi ser allt fler drag av alliansbyggande. Det nordiska ministerutspelet innehåller en gemensam upprustning i samverkan med de baltiska länderna. Därför vore det klokt också att öppet kunna genomlysa för- och nackdelar med den utveckling som i dag sker ändå.
Det ryska vapenskramlet i vårt närområde kan inte ignoreras. Sverige ska kunna avskräcka utländsk aggression. Resurserna till Försvarsmakten är otillräckliga. Regeringen och Allianspartierna sitter i möten för att nå en gemensam överenskommelse om att stärka svenskt försvar. Dessa samtal bör också avgöra framtiden för den decemberöverenskommelse som sedan nyår låter regeringen sitta kvar.